Läste i senaste Fitness Magazine om hur trenden nu är att vara Amazonkvinnor. Även kvinnor ”vågar” träna hårdare, tuffare och utmanar sig själva mycket mer än tidigare. Jag tror detta stämmer, i alla fall om jag bara ser till min egen bekantskapskrets. Jag kan bara se till mig själv; innan jag fick Storeman tränade jag nästan aldrig och även Ultramaken hade haft ett långt uppehåll från träningen. Efter förlossningen insåg jag att inte alla går ner i vikt när man ammar. Själv hade jag tidigare alltid kunnat äta vad jag ville utan att det syntes utanpå men efter förlossningen drogs jag med 10 extra kilo som gjorde att jag inte såg ut som jag längre. Jag vet, 10 kilo är inte så mycket kanske men för mig var det det och det räcker. Jag beslöt mig för att åter bege mig till ett gym och att faktiskt lära mig att springa.

Detta är ett foto som jag faktiskt mår lite dåligt av att titta på. Det är taget på min systers bröllop 2001 och så ser jag inte ut när jag mår bra. Jag menar inte att alla som dras med extrakilon ska må eller mår dåligt. Jag menar bara att jag inte mådde bra när jag såg ut så av den enkla anledningen att jag inte tog hand om mig själv och min kropp. Jag lägger ändå upp bilden för att påminna mig själv om varför jag lever som jag gör idag och för att påminna mig själv om att jag mår så himla mycket bättre idag.

Ultramaken började vid den tidpunkten med multisport och jag sa ”Det där kommer jag aldrig göra!”. Jag hade precis överlevt spinning och tränade nu kanske 2-3 ggr/vecka. Det dröjde inte länge innan jag började bli lite sugen på att testa multisport. Min orädda vän C kastade sig ut tillsammans med mig och jag fick känna på hur det verkligen kändes att utmana mig själv, både psykiskt och fysiskt.

Ultramaken började sedan fokusera mer och mer på löpning och framförallt längre löpning. ”Bah! Ett marathon kommer jag aldrig utsätta mig för”. 2005 stod jag på startlinjen för mitt första marathon…

Ja, man ska aldrig säga aldrig. Jag har också tänkt att jag aldrig skulle utsätta mig för ett ultramarathon men ändå är planen att jag ska genomföra Sörmland Ultramarathon på 5 mil. Den planen verkar dock gå i stöpet på grund av avsaknad av barnvakt, tyvärr.

Men, som sagt, det är numera allt vanligare att även kvinnor genomför tuffa utmaningar. Det är inte bara gruppträning som hägrar längre. Man vill testa sig, kanske hitta urkvinnan, inte vet jag. Det jag däremot vet är att tuffa utmaningar är ett gift, man vill bara ha mer. Själv funderar jag, som jag nämnt tidigare, på BAMM 2012. Ultramaken tycker att vi ska börja med 30 km (30km fjällorientering räknat fågelvägen och så vitt jag vet är vi inga fåglar ännu…) kanske får han bestämma ändå. Jag har också länge tänkt börja nosa på triathlon men då måste jag lära mig crawla först. Ja, ni ser, the world is your oyster. Jag tycker i alla fall trenden är spännande. Klart vi ska utmana oss ordentligt. En utmaning för mig är kanske inte vad du skulle kalla utmaning men det är ju det som är så bra. Det bestämmer man ju helt själv!

Kom igen – utmana dig! Satsa och jag lovar att du aldrig ångrar dig!

Annonser