Nu ska jag bli lite personlig. Jag har funderat lääänge på om jag skulle skriva något om detta ämne. Är det för personligt? Är det något jag vill dela med mig av?

Häromdagen insåg jag att jag vill det. Det är något det pratas alldeles för lite om trots att det är ganska vanligt. Visste du att det i genomsnitt tar ett par 6 månader att bli gravida från det att de börjar försöka. Då pratar vi om dem som inte har några problem att bli gravida. Storeman blev till på första försöket, om man säger så. Självklart trodde jag att det var så enkelt och att när vi 6 år senare var redo att bli gravida igen behövde vi väl egentligen bara tänka på det så skulle det ske. Inte riktigt…

Under ca ett halvår gjorde vi ett halvhjärtat försök, hann börja bli lite deppiga då inget hände. Sedan fick jag äntligen en provanställning där jag skulle få använda min akademiska examen och vi lade ”bli gravida-projektet” på is. När provanställningen övergick i en fast anställning några månader senare började vi försöka igen. Efter att ytterligare 8 månader förflutit insåg vi att vi behövde hjälp. Vi började gå hos en gynekolog som såg att mina ägg kanske var lite underutvecklade. Det var också ett väldigt tjat om att jag kanske tränade för mycket varför jag drog ned avsevärt på träningen. Män kan tydligen träna hur mycket som helst så länge de inte cyklar väldigt mycket vilket kanske kan ha en negativ inverkan på deras löpare. Kanske vägde jag också för lite. Många kansken…

Jag fick börja äta Pergotime, en tablett som har en alldeles underbar inverkan på humöret – NOT! Tänk dig den värsta PMS och dubbla den… Detta var för att stimulera äggtillverkningen. Självklart fick jag springa till gynekologen i tid och otid för att kolla storleken på äggen. När var de redo att befruktas? Man bör inte hysa ett obehag för att sätta sig i gynstolen när man påbörjar något sådant. Det är nästan så man får liggsår.

Inget hos gynekologen hjälpte och tillslut sa hon att nu hade hon gjort allt hon kunde. Nu var det dags för oss att söka oss vidare till en klinik. Vi valde Sophiahemmet. Åter snack om mitt låga BMI, min träning… Nu tränade jag kanske 3 gånger i veckan utan herrejösses-intensitet. Ultramaken hade givetvis kollat sina löpare på Huddinge sjukhus och jag minns att jag tyckte så synd om honom som fick åka dit gå in i ett rum och locka ut lite löpare… Själv var jag en labbråtta och gjorde inget annat än att bli kollad hela tiden. Nu fick jag börja ta sprutor istället för tabletter och även om det är otäckt att ge sig själv en spruta gav de inga hemska biverkningar i alla fall. Allt för att vara så gynnsam som möjligt under ägglossning. Vi skulle även testa makesinsemination. Man tar makens löpare, de görs rena och fina och man använder de starkaste som insemineras i mig när det är läge. Detta kostade ett par tusen per försök och man gör bara 3 försök. Första försöket gav inget, inte andra heller. Allt hade sedan länge känts så hopplöst och jag hade otroligt svårt att förlika mig med tanken att min kropp inte gjorde vad den skulle. Att den bara inte kunde ta emot och bli befruktad. Att vara så otroligt maktlös. Jag kände mig så värdelös. Efter 3 försök är det IVF som gäller vilket kostar ca 30 000 per försök om man har barn sedan tidigare. Annars kan man gå via landstinget.

Samtidigt skulle alla jag umgicks med på jobbet ha sitt första barn ungeför samtidigt. Förstagångsmammor. Tror du det pratades en del om graviditet, besvär, namn, kläder, vagnar…. Själv satt jag med gråten i halsen och åkte fram och tillbaks till Sophiahemmet. Tyvärr, tyvärr, tyvärr. Jag var såklart glad för deras skull och svarade på frågor de hade men det var inte lätt. 

Om och om igen fick jag frågan om det inte var dags för nummer 2 snart. Ska inte ni ha barn snart? Idag vet jag att det är en oerhört dum fråga att ställa. Man har ingen aning varför någon inte har barn eller inte skaffar ett till och man har troligtvis inte heller med det att göra. Jag har säkert ställt den frågan själv till någon men det gör jag inte idag.

En bekant till ultramaken försökte också bli gravid genom insemination. De var också less på allt och hade tillslut bara sagt att nu tar vi ett glas vin, äter gott och försöker slappna av dagen innan inseminationen. Sedan blev de gravida. Jag tänkte inför det sista försöket att the hell with it nu tar jag ett glas vin och äter gott. Imorgon får det gå som det går.

Tyvärr får man ju inte veta direkt om det funkat. Efter ett par veckor kan man göra ett graviditetstest. Jag och ultramaken satt inne på toaletten, tog fram stickan och tittade på den. Ett tydligt streck och ett väääldigt svagt streck. ”Näe, det där är väl inget…?”  ”Det stod ju att det kan vara svagt” ”Ja men det där syns ju knappt… Du får springa ned till Apoteket och köpa ett till!”. Nästa test, liiite tydligare. Ja, kanske ändå. Pessimisten i mig läste bipacksedeln till det läkemedel jag använt där det stod att det kunde ge ett positivt svar på graviditetstestet. Telefontiden till Sophiahemmet var först nästa morgon. Tiden gick så långsamt. Tillslut kunde jag ringa och förklara för dem varför jag inte kunde vara gravid. Varför det inte fungerade nu heller, efter sammanlagt drygt  2 1/2 års försök. ”Jessica, du är gravid nu. Läkemedlet kan inte påverka testet flera veckor efter att du tagit det”. Tårar. Många tårar. I ett rum på jobbets utbildningsavdelning där jag bara smitit ut mitt under utbidlningen för att ringa.

Som en sen julklapp

Man hittade egentligen inget ”fel” på någon av oss. Oförklarlig barnlöshet, heter det. Jag vet inte om det varit lättare att hantera om de hittat något. Nu protesterade bara min kropp tills den tillslut gjorde som den skulle. Efter ett glas vin. Nu proklamerar inte jag att alla som vill bli med barn ska dricka vin men jag behövde nog sluta tokfokusera. De säger att det inte har psykiska orsaker men jag tror man kan behöva slappna av för att kroppen ska kunna göra sitt. Däremot är det det sista man vill höra när man är mitt uppe i det ”Bara du slappnar av ska det nog ordna sig”. Nämen då trycker jag på slappna av-knappen då, eller?!

Våga prata om det men prata med någon du vet inte kommer med råd du inte vill höra eller be dem att inte komma med sådana råd. Prata med någon som du vet är bra på att lyssna, någon som kanske varit där själv. Jag märkte att när jag väl började prata om det var det inte speciellt ovanligt. Till och med mamma hade varit med om det och det hade jag ingen aning om. Det är inget att skämmas för och, som sagt, vanligare än du tror.

Äntligen!

Annonser