Jajks!! Det är ju snart!

Det killar i magen bara jag tänker på det. På lördag är det bara 2 veckor tills jag springer mitt allra första ultramarathon. 5 mil ska avverkas och jag kan inte hjälpa att tankarna går till smärtorna jag kände när jag sprang maran i maj. Nu har jag ju hunnit träna mer men loppet är också 8 km längre. Det enda som oroar mig är dock maxtiden. Jag är ju ingen snabb löpare (ännu) men vet samtidigt att jag inte är den som kliver av.

Om mindre är 3 veckor är jag ultralöpare. Ord jag aldrig trodde mig vara i närheten att yttra.

Det finns inga garantier men ”trying is preparing to fail”. Jag SKA genomföra det. Sen åker jag på semester. Jag och min urstarka, då urlakade lilla kropp. Ultramaken säger att det inte kommer sluta där. Det värsta är att jag tror att han har rätt…

Annonser