Ja, idag fyller min lilla bebis 1 år! Det känns så märkligt att hon redan funnits i ett helt år…

Ett par dagar innan förlossning

Förlossningsberättelsen publicerade jag i min gamla blogg och vill du läsa den kommer den här igen:

”Ibland går det fort – riktigt fort!

I tisdags (28 september 2010 ca 3 veckor innan beräknad förlossning) var vi på en vanlig kontroll hos barnmorskan. Hon kunde snart konstatera att babyn vänt sig och låg med rumpan nedåt. Redan gumman mot strömmen alltså… Barnmorskan bokade därför in oss för att åka och vända babyn på fredag, alltså igår. På onsdag (29 september) åkte jag och jobbade min vanliga halvdag, åkte hem, vilade. När ultramaken sedan kom hem åkte vi och storhandlade. Därefter lagade ultramaken middag som vi åt vid 5-tiden. Under middagen började jag känna hur det spände i magen, lite mer än vanligt. Sedan insåg jag att det spände ganska regelbundet. Typ 5 gånger på 20 minuter… Ok, sammandragningar har jag haft ganska länge så det är väl inget…eller? De gjorde ju inte ont.

Ultramaken skulle åka med Storeman till judoträningen och vi bestämde att han fick ta med sig Lilleman också men först ville jag bara ringa förlossningen. De tyckte att jag skulle komma in för nu gjorde det ganska ont i magen, ganska ofta…

Syrran kom förbi och hämtade barnen, jag hade ganska ont och tänkte att vi kommer väl hem lite senare ändå.

Vi ringde på dörren på förlossningen – jag hade en värk – vi fick komma in – nästa värk – vi började gå i korridoren – nästa värk – längre fram i korridoren – nästa värk – inne i förlossningsrummet – nästa värk… De kom med andra ord ganska tätt… Jag trodde fortfarande att vi snart skulle skickas hem…

Barnmorskan kom in, undersökte, såg lite fundersam ut, hämtade läkaren som också undersökte och tillsammans konstaterade de att jag var helt öppen, redo att förlösas typ nu! Eftersom jag inte ville föda babyn med rumpan först (dubbelvikt kändes som överkurs…) insisterade ultramaken, som känner mig mycket väl, på kejsarsnitt. Läkaren fick riktigt bråttom och 5 minuter senare låg jag på operationsbordet, utan att överdriva. Jag fick spinalbedövning som för övrigt är riktigt läskigt. Man känner att man har en kropp nedanför bröstet men man har ingen kontroll över den. Jag såg att de lyfte på mina ben och tvättade min mage men jag kände det inte… Sen lade de för ett skynke och det började kännas som att man låg på något som rörde sig väldigt mycket. 19.47 var Lillan ute! 3460g, 50 cm och alldeles, alldeles underbar.
Sådana här stunder känns det extra bra att ha en fenomenal storasyster och svåger som utan att tveka löser situationen för resten av familjen och vänner som är redo att hoppa in och hjälpa till. Ni är så himla fina människor! Stora kramar!”

Vi kommer vänta med att fira Lillan tills ultramaken är hemma från Grekland. Han vill ju vara med när hon öppnar paketen. Efter Cypern-resan ställer vi till med kalas för denna lilla skatt:

Annonser