Jag visste ju att Sörmland Ultramarathon var 5 mil i terrängen. Jag visste att det var ganska kuperat och en del tekniska partier. Jag visste dock inte att det var såå tekniskt, såå kuperat. Ganska ofta tvingades jag av terrängen att gå när det var alltför mycket rötter, när det var så hala och branta berghällar att jag nästan fick gå på alla fyra och när det var riktigt, riktigt lerigt. Men det var också detta som gjorde det så roligt. Huvudet måste vara med, annars ramlar man garanterat.

Vi hade trevligt sällskap under hela resan. Först kom Tero och ville hålla oss sällskap ca en mil. Under tiden hade Bertil, ultraräven, hunnit ikapp oss och vi följdes åt en bit. Vid 25 km tappade vi Bertil en stund och hittade istället Krister som hängde med oss nästan hela tiden fram till målet.

Vid dryga 30 km började jag må lite illa och ville gå för att lugna magen. Jag ville dock inte gå för länge, man vill ju komma i mål. När det blev lite bättre började jag tuffa på igen. Efter vätskestationen vid 35 km tog jag fram iPoden med min energiboostar-spellista och den fungerade som smort. Jag lyckades chocka både ultramaken och Krister med min tempohöjning och det bästa var att när jag kom upp i ordentlig fart försvann all muskel- och ledvärk samtidigt som pulsen bara var kring 165. Då tappade vi Bertil men jag flög fram i skogen i ca 20 minuter fram till nästa knixiga parti.

Det utlovades cola vid vätskekontrollen som var vid 42 km. Jag tror jag tänkte på colan från ca 15 km. I magen fanns också en oro för att den kanske skulle vara slut – gud förbjude. Det gick så långt att jag utlovade medtävlande att starta ett upplopp om nu colan skulle vara slut. Förstår du hur icke-uppskattat det var när damen vid den vätskekontrollen hade mage att skämta om att colan var slut… Jag kände kalla kårar på min rygg. Den var dock inte slut och när den nådde mina läppar kan jag svära på att jag hörde änglar sjunga… Trots den tekniska, krävande banan lyckades jag persa på maran när vi passerade den markeringen med ca 15 minuter!

Med colan i magen tillkännagav jag att jag åter skulle koppla i iPoden. Krister blev lite blek och oroades över ännu en fartökning av märkbart slag. Jag lovade att så pass fort skulle jag inte orka springa en gång till. Jag ljög. Åter hittade jag en form av Runners high och all smärta var som bortblåst, pulsen sjönk till en behaglig nivå och ultramaken och Krister hängde som två remmar bakom mig – typ ;). 20 minuter senare var musiken slut och vi saktade ner till ett lugnare tempo.

När man sedan kommer nästan ned till målområdet får man dock inte springa rakt fram till målet. Nej, då ska man iväg på ett ruskigt kuperat motionsspår på 3 km. Jag hade dock bestämt mig för att sikta på 47km, anse att jag är i mål men ska bara… Ultramaken pressade på, jag fick inte gå mer än i branta uppförsbackar och trots den långa resan hade jag kraft kvar att trycka på in på upploppet.

6.30 känns som en tid att vara stolt och nöjd över. Mitt första ultramarathon på en hård men ack så vacker bana.

Somliga går med grisiga skor...

Det hade dock inte varit möjligt utan supersnälla kompisar i form av herr och fru PE. De tog bra hand om våra busungar hela dagen så att vi kunde spendera lite kvalitetstid ihop :).

Min fine ultramake är värd ett stort pris som en vecka efter Spartathlon, utan att knysta, gärna delade min första ultra med mig. Kanske var det anledningen till att mina ben var fräschare än hans efter loppet…

Tack alla som hejade på mig!! Nu drar jag till Cypern =)

Annonser