Inatt klev jag över till Lillemans tomma säng då han, i vanlig ordning, klivit över i vår säng. Vanligtvis sover jag kvar, lite sämre än innan, men då jag var sjuk ville jag få till lite bättre sömn. Väl i hans tomma säng började jag stressa upp mig inför maran. Jag har ju lagt upp, för mig, tuffa tidsmål. Jag vill klara maran under 4.45. Nu känns det som att veckor har gått utan löpning. Alldeles för mycket sjukdom – alldeles för lite löpning. Usch! Känns inte bra. Nu gäller det att tokfokusera så snart jag blir frisk. Löpningen framför allt annat!

Samtidigt är det viktigt för mig med egna mål. Jag kan inte ”bara” vara mamma/fru, något för någon annan. Det är helt ok att ha viktiga mål för min alldeles egna skull. Primärt för mig men sekundärt såklart för min omgivning; mår jag bra är jag en bättre människa. Det är ok att även annat än familjerelaterade saker gör en lycklig. Så tänker jag, hur tänker du?

Annonser