Jag erkänner, jag har dem. Jag tror inte jag är ensam om att ha hjärnspöken. Ett av mina spöken handlar om min löpning.

Innan jag började löpträna år 2000 var jag övertygad om att det var jobbigt, tråkigt och inget för mig. Hur som helst blev det så att jag började då jag ville komma i någorlunda form efter min första graviditet och det var ett smidigt sätt att träna. Varje gång jag gav mig ut matade jag mig med hur jobbigt det skulle bli, hur jag förmodligen inte skulle orka springa särskilt länge m.m. Allmänna positiva tankar ;)… Tror du jag orkade springa länge? Tror du jag tyckte det var kul och njutningsfullt? Not so much. Jag jobbade mycket med min mentala inställning och efter mååånga om och men och efter att under lång tid mata min hjärna med andra valda sanningar kom jag vidare i löpningen och det började bli kul och njutningsfullt. Jag upprepade mantran om hur kul det skulle bli, hittade andra fokus under löpturen och motade de negativa tankarna. Är jag fri från detta hjärnspöke? Nepp, det finns kvar. Trots att jag sprungit 2 marathon, t.o.m. ett ultramarathon m.m. kommer dessa tankar Kommer jag att orka?. Ett trick jag har när jag t.ex. springer hem från jobbet, en sträcka på 18 km, är att ha busskortet med mig. Eftersom en stor del av sträckan går längs med min busslinje skulle jag, om jag nu inte orkade, kunna hoppa på bussen. Det hör dock till saken att jag aldrig skulle ”ge upp” och ta bussen. Det ligger verkligen inte i min natur. Av samma anledning har jag heller inte brutit någon tävling trots att flera av dem inneburit enorma smärtor och till och med ett par månaders skador efteråt. Kan tyckas dumt men jag vet att det skulle vara så mycket jobbigare mentalt för mig att bearbeta att jag brutit än att genomlida den fysiska smärtan där och då.

Tänk om mitt hjärnspöke skulle fatta att jag aldrig ger upp och att jag kommer fortsätta utsätta mig för till synes tokiga utmaningar utanför min komfortzon! Det är så jag växer.

20120319-160416.jpg

Annonser