Visst är det väl så?

Min morgon började med 6×1000 meter på jobbets gamla löpband med 3 minuters ståvila emellan. Det kändes tungt idag men efter att ha oj:at mig en kort sekund taggar jag alltid till och tänket att det är nu träningen är som bäst. Svettig som få var jag när passet var klart.

Efteråt fikade jag en grov ostmacka och ett ägg tillsammans med mina härliga kollegor och satt och lyssnade på en konversation mellan två andra. De pratade om Blodomloppet och den ena sa att hon sprang förra året men i år skulle hon gå. Hon beskrev hur hela stämningen fått henne att köra hårdare och kämpa riktigt hårt och vid målgång hade hon varit alldeles darrig och mycket trött. Jag kom på mig själv med att sitta och le och sa ”Ja, visst är det underbart!” med eftertryck. Det visade sig att hon inte gillade den känslan. Tänk så olika det kan vara. Det är den där utmattade känslan vid upploppet när man knappt kan andas och målgången med nära-döden upplevelse med kräks i munnen som ger mig det där lilla extra. Efter långa tävlingar blir den där känslan ännu bättre. Det blir en sådan urladdning att jag ibland till och med brister ut i gråt.

På tal om något helt annat är jag nu med och tävlar om att få köra en Mitsubishi Outlander gratis i 2 månader i sommar. Det skulle passa familjen alldeles ypperligt att testa en större bil när vi åker upp till mamma och pappa i sommar. Jag vet inte hur vi får plats med allt i vår nuvarande bil. Funderar allvarligt på att hitta en större, kanske just en Mitsubishi…? I fredags fick jag veta att det t.o.m. finns en Mitsubishiblogg.

 

Annonser