Ja, det har nog inte undgått någon i min närhet att jag läääänge planerat att springa Sörmland Ultramarathon. Planen var alldeles nyss att jag skulle springa Lidingöloppet som ”uppvärmning” och två veckor senare, äntligen, SUM:en.

Då hade jag inte räknat med veckor av förkylning till och från. Många, alldeles för många, missade långpass.

Igår smällde ytterligare en omgång av förkylningen till. Efter ett långt samtal med löparcoachen kom jag fram till att det klokaste i det här läget är att göra det jag tycker är allra svårast. Det som går emot allt jag är. Att ge upp. Att inse att det inte är lämpligt med tanke på den senaste tiden.

Du anar inte vilket svårt beslut. Vilka samvetskval. Jag känner mig dålig.

Samtidigt. I ett perspektiv, vilket i-landsproblem. Det kommer jag väl tycka om ett tag men för mig är det så kul att ha ett tufft mål att jobba för, träna för. Nu har jag inte det. Jovisst, maran i juni men…

Det är lite synd om mig.

Då tänker jag på:

20120921-195358.jpg

20120921-195458.jpg

20120921-195517.jpg
Så känns det lite bättre.

Annonser