Några månader kvar men längtar redan till den 1 juni. Har nu ordnat med barnvakt så jag och maken kör en klassiker med hotellnatt å allt. Det bli bra.

 Det är en sådan resa att springa de längre distanserna. Ett samtal med mig själv där jag lär känna mig bättre och bättre. Löpningen och dess härlighet är en del men det som gör att jag fortsätter och dessutom satsar på ännu längre distanser än marathon är den inre resan. Vad gör jag när kroppen säger stopp och jag vet att den inte ”bara” är någon kilometer kvar. Det är då man vet att man lever och varför man lever. Inte så att jag lever för löpningen, även om den verkligen förgyller mitt liv. Nej, jag tänker på att livet inte är så lätt alla gånger även om plågorna vid träning/tävling inte kan liknas vid de tuffa utmaningar livet kan ge en så är det ganska likt. Man väljer att fortsätta och går starkare ur striden. Djupt, eller hur, men sån kan jag också vara.

I veckan behövde jag lite extra pepp och ni var några därute som hörde mig och gav mig lite kraft. Tackar för det. Nu är jag igång och springer igen och allt blir lite lättare :). Ibland är det så lite som fattas som är en sådan essentiell del av mig.

Imorgon drar jag på mig löparskorna efter frukost och tar mig en tur. Funderar på om nån skulle vara intresserad av ett långpass nån helg. 2-3 timmar i långpass-fart? Vad säger du?

20120824-175744.jpg

Annonser