Gårdagen blev en härlig träningsdag. Direkt efter frukost drog jag iväg på en löptur. En timmes distanspass. Jag kör fortfarande enligt Maffetone så distanspassen, som vanligtvis är 75% av maxpuls, blir lika lugna som långpassen.

20130114-150007.jpg
Det var skönt och jag hade lätt kunnat hålla på i en timme till.

Lite senare var det kick off på gymmet där jag jobbat och vi bjöds på en föreläsning om funktionell träning och ett träningspass av samma sort. Föreläsningen gav nog inte så mycket nytt men upprepning är alltid bra. Speciellt när det handlar om så viktiga saker. Passet var urbra! Men oj vad min rygg behöver bli rörligare.

Jag fick en fråga på bloggen om hur det kom sig att jag började springa långt och hur man blir en långdistanslöpare. Jag skulle kunna skriva väldigt mycket om båda frågorna men ska försöka hålla det kort och besvarar frågan om hur i ett eget inlägg;

Maken började med multisport och själv tyckte jag det verkade mycket jobbigt. Aldrig, tänkte jag. Sen sög tävlingsdjävulen tag i mig och jag var ju bara tvungen att testa. Fast i träsket. Maken började springa längre. Jobbigt, tänkte jag igen. Det kommer jag aldrig göra. Nyfikenheten tog över och jag tänkte att ett Marathon måste man ju testa i livet. Så 2005 sprang jag mitt första. Fast igen. Som jag skrev i ett tidigare inlägg är det så häftigt att stångas mot sig själv. Att vinna över mig varje gång. Jag är stark. Nu kommer jag springa mitt 4e Marathon i juni och även om jag vill fortsätta springa dessa 42 km så vill jag stångas mera, alltså Ultramarathon. Jag måste vara galen.

Annonser