Ja, en höst fylld av sjukdom toppat med ett nytt år som börjar med en rejäl influensa var inte vad jag planerat. Inte alls. Jag såg framför mig ett år fyllt av bra träning som skulle ta mig ännu snabbare runt de 42 kilometrarna som Stockholm Marathon utgör. Så blev det inte. Ganska snabbt tog jag dock ett snack med mig själv.

Jag tävlar bara mot/för mig själv. Att året blivit som det blivit är faktiskt bara att tugga i sig. Det är som det är med det. Jag kommer ta mig runt maran. Det kanske inte går snabbare än förra året. Det kanske inte ens går så bra som förra året men det går. Anledningen till ett dåligt träningsår är inte lathet eller något jag kunnat påverka. Vad gör man? Maran blir rolig i alla fall.

Advertisements