You are currently browsing the monthly archive for juli 2012.
Vaknade igår morse med en hejdundrande förkylning… Suck. Utöver det berättade både knä och axel att mitt träningspass dagen innan inte var den bästa av alla mina ideer. Jag kunde knappt lyfta nåt med högerarmen. Ingen träning igår alltså.
Trots en subfebril kropp var jag väldigt rastlös. Dagar utan träning har en förmåga att innebära det för mig. Alltså. Ta tag i ett projekt jag tänkt på sedan flera månader tillbaka: Tennarmband. Jag är ganska pysslig av mig och på några timmar knåpade jag ihop detta:
Jag blev nöjd! Finns lite att slipa på men för att vara den första är jag nöjd.
Nu sitter jag i bilen på väg söderut igen. Det är alltid trist att åka från mamma, pappa, mommo, moffa och fammo och jag skulle verkligen önska att jag hade möjlighet att träffa den oftare. Vilken lyx för er som bor nära era familjer! Det härliga är att trots att vi träffas alldeles för sällan känner mina barn sig så trygga med sina morföräldrar, mina syskon och deras familjer och mina morföräldrar och min farmor. Det gör mig lycklig. Familjen är så viktig för mig.
Gårdagens close encounter med marken satte sina spår. Igår kväll kunde jag knappt stödja på benet och träningen idag såg mörk ut. Det var dock bättre imorse. Har fortfarande riktigt ont nedanför knäet men det är hanterbar smärta. Löpning var dock uteslutet. Ultramaken hade 2 mils löpning på sitt schema och jag bestämde mig för att haka på – på cykeln. Inte så värst ansträngande men jag kom ut och rörde på mig i alla fall. Benet gjorde ont men det fungerade. Jag avslutade passet med två superset och en bonusrunda:
Superset 1
Kettlebell-sving med 12 kgx15 rep
10 armhävningar på tå
X2
Superset 2
Kettlebellrodd med 12kgx15 rep
Kettlebell i sidled sittande på marken
X2
Bonusrunda
Plankan
Min högra arm tog stryk i mitt face plant igår, därav ett ganska kort och snällt styrkepass. Imorgon hoppas jag på att kunna springa igen samt runda av med olympiska lyft om jag kan jaga rätt på nyckeln till byns gympasal där jag tror att det gömmer sig en skivstång.
Still alive!
Idag kände jag mig åter frisk och redo att träna! Som grädde på moset fick jag träna med mitt favoritsällskap – ultramaken. Vi fick ihop ca 12 km som innebar både trail och asfalt. När vi springer på en traktorstig hinner jag precis tänka ”Här får jag se upp var jag sätter ned fötterna” innan jag dammar ordentligt i backen. Jag slog mig riktigt hårt, tappade andan och slog upp ett stort hål i min favoritunderställströja…
Snyft!
Nu har jag väldigt ont i ett knä och i handen. Det var dock tur att jag hade på mig pulsbandet annars hade jag nog fått ett stort sår med tanke på hålet som blev i tröjan.
Nog gnällt om det. Livet går vidare och nu sitter barnen och målar med sin mommo.
Idag spenderar vi en del av dagen i mammas och pappas stuga i Jupukka aka In the middle of nowhere.
Jag gjorde upp eld i eldstaden utanför stugan för att få bort lite mygg och sedan grillade vi rökt renkött och kokade kaffe. Så. Sjukt. Gott.
De minsta barnen skrotar runt i skogen och Storeman är och fiskar med sin moffa och morbror.
Senare idag ska 15 km löpning avverkas. Det blir bra.
Planen var att springa de två sista milen av Ultramakens långpass tillsammans med honom. Förra helgen kände jag en begynnande förkylning som jag trodde att jag lyckats stävja. Häromdagen kom dock en huvudvärk som nu hållit i sig i 3 dagar tillsammans med en frossa… Less man blir… Moment 22 är att för att jag ska bli av med en långdragen huvudvärk, som jag numera sällan får, måste jag träna. Det är dock inte möjligt med en förkylning i kroppen. Jag fick istället agera vätskestation åt Ultramaken:
Vid kallkällan
Imorgon tror jag på att jag är frisk. Det måste jag vara. Jag har slutat forcera träningen och ”testa” träna när jag inte är helt frisk. Varför göra sig själv och sin kropp en björntjänst. Du vinner inget på att träna med en förkylning i kroppen. Det bara bryter ned och förlänger lidandet. Slut med det med andra ord.
Jag fick en fråga häromdagen gällande vad för vätskesystem jag använder när jag springer och tänkte utveckla mitt svar något. Alltid hjälper det någon.
Jag är faktiskt inte så kort. 163 cm vilket är ca 2 cm kortare än genomsnittssvenskan. Liksom inom så många andra områden fokuserar tillverkarna av vätskesystem mest på männen. Alltså är det ganska svårt att som kvinna hitta bra system. Kanske beror det på att det först på 1980-talet var tillåtet för kvinnor att springa Marathon… Man trodde att vi skulle dö av det, svaga som vi är. Numera vet man bättre. Dock inte tillräckligt bra.
Mitt problem är att jag är ganska smal över axlarna vilket gör att inte bara längden på ryggsäcken (om man väljer en sådan lösning) blir ett problem utan även hur axelremmarna sitter. Även de som enligt tillverkarna ska vara gjorda för kvinnor har suttit fel. Tillverkare: Hör av er och lägg lite mer krut på oss kvinnor!
Anyway så var jag på Barnens Hus och strosade och dök på en liten skönhet från Camelbak:
Mini MULE heter den och är nog gjord för barn men passar mig perfekt! En 1-litersblåsa och plats för lite smågrejer.
Ibland har jag en handjagare på mina långpass. Den är bra för de lite kortare passen:
Sitter bra i handen med en ställbar rem.
Själv har jag med mig vatten om jag springer längre än en timme. Annars klarar jag mig. Jag har ju turen att Ultramaken testar det mesta och jag kan plocka guldkornen.
Om du är tillverkare av vätskesystem och behöver en produkttestare som inte är bygd som en man kan du ringa mig 🙂
Idag kände jag mig tillräckligt frisk för att träna igen men började med ett lugnt pass. Jag tog med mig pappas lilla Vembi för en 30-minuters jogg.
Vembi är en blandning mellan Alaskan husky och en Border collie. Kan tänka mig att det pågår en konflikt i hennes hjärna av typen ska jag valla flocken eller dra med tanke på raserna. I alla fall väljer hon gärna att dra vilket ger en ofrivillig hård stretch av den arm/skuldra man håller kopplet i…
Vi kom dock bra överens idag efter att hon kommit över den glädjechock det innebar för henne att inse att hon skulle få följa med ut och springa. Trodde att hon skulle äta upp mig en stund vilket hade varit dumt då det inneburit att löpturen ställdes in… Vi kom iväg och hade det trevligt ihop.
Jag har fått en björnrädsla på äldre dar trots att jag vet att antalet björnattacker är väldigt få (om ens existerande) på löpare. Jag tänker dock, i mitt vanvettiga sinne, att det skulle skydda mig med en liten hund i släptåg trots att jag vet att vid de få björnanfall som skett också funnits en hund som skrämt björnen… Jaja, jag kom ut på min tur och min björnrädsla kommer inte stoppa min träning den heller.
Passet avslutades med några övningar med nya 12-kiloskettlan. Funkade bra!
Vi hade med oss presenter hem till mamma och pappa:
Min coola mamma har kommit igång med träningen. Det är aldrig försent att börja ta hand om sin kropp och även om man inte tränar hårt alla dagar i veckan kan man få resultat. Trägen vinner!
Min pappa är duktig på att laga mat och att tillaga fisk och då framförallt sill är en av hans specialitéer. Alltså en bok att få ännu mer inspiration från.
Även dag 2 av den långa resan upp till det norraste av Norrland gick bra. Ungarna skötte sig bra och det var lugnt på vägarna. Som vanligt här i krokarna är renar ingen ovanlig syn.
Men en bra bit innan man är framme passerar man…
Polcirkeln!
Nu väntar vila och tillfrisknande från den här förkylningen!
Tidigt imorse packade vi bilen full och började resan norrut. Ca 125 mil norrut för att vara något mer exakt. Det är där jag är uppvuxen och där mina föräldrar samt mor- och farföräldrar bor.
Det är inte alltid lätt att resa med tre barn så vi startade tidigt för att kunna stanna då och då. Första dagen åkte vi ”bara” 75 mil då vi bokat hotell i Skellefteå.
Bilresan gick riktigt bra! En DVD borde vara standard i familjebilar!
Efter att ha fått en middag i magen lät vi barnen springa av sig all överskottsenergi innan de fick hoppa i badkaret och sedan sängen.
Tyvärr vaknade jag upp med en förkylning imorse annars hade jag givetvis tränat efter bilresan. Så skönt efter en dag i bilen.
Imorgon har vi bara 50 mil kvar – lätt!
Heja mamma! 