You are currently browsing the category archive for the ‘Motivation’ category.
Idag var en riktigt bra dag på jobbet. En sådan dag som gör allt svårt och jobbigt värt det. Idag var en dag när jag gjorde skillnad.
Tänk att det är så fint och bra när man inser att man gjort nåt enbart för någon annan. Det enda jag ”tjänar” på det är den känslan det ger mig när jag inser att jag kanske förändrat ett liv. Ett liv som de senaste 30 åren kantats av ständiga smärtor, 24/7, utan någon lättnad. Och så säger jag något som gör att det glimmar till i personens ögon. Som gör att ett definitivt NEJ blir till ett kanske. Att ett tidigare obefintligt hopp åter börjar spira. Idag var jag bra.
Jag tror att en stor anledning till att all motivation till ja allt försvann på grund av den hästkur med Kåvepenin jag nyligen avslutat. Vad sägs om 6 tabletter per dag? Nu börjar aptiten smyga sig tillbaka men sugen till det mesta är borta. Det är jag inte van vid.
Känner mig fortfarande lite trött och hängig men en smygande träningslust börjar dyka upp. Det hjälpte mycket att träna en kund häromdagen. Då är det svårt att inte vilja jobba stenhårt själv. Jag väntar dock någon dag till och tyvärr skjuter jag på det gemensamma långpasset med några av er en vecka. Hoppas ni vill hänga med nästa vecka!
Några månader kvar men längtar redan till den 1 juni. Har nu ordnat med barnvakt så jag och maken kör en klassiker med hotellnatt å allt. Det bli bra.
Det är en sådan resa att springa de längre distanserna. Ett samtal med mig själv där jag lär känna mig bättre och bättre. Löpningen och dess härlighet är en del men det som gör att jag fortsätter och dessutom satsar på ännu längre distanser än marathon är den inre resan. Vad gör jag när kroppen säger stopp och jag vet att den inte ”bara” är någon kilometer kvar. Det är då man vet att man lever och varför man lever. Inte så att jag lever för löpningen, även om den verkligen förgyller mitt liv. Nej, jag tänker på att livet inte är så lätt alla gånger även om plågorna vid träning/tävling inte kan liknas vid de tuffa utmaningar livet kan ge en så är det ganska likt. Man väljer att fortsätta och går starkare ur striden. Djupt, eller hur, men sån kan jag också vara.
I veckan behövde jag lite extra pepp och ni var några därute som hörde mig och gav mig lite kraft. Tackar för det. Nu är jag igång och springer igen och allt blir lite lättare :). Ibland är det så lite som fattas som är en sådan essentiell del av mig.
Imorgon drar jag på mig löparskorna efter frukost och tar mig en tur. Funderar på om nån skulle vara intresserad av ett långpass nån helg. 2-3 timmar i långpass-fart? Vad säger du?
Jag vill vara tydlig med att det förra inlägget inte handlar om att man ska gå runt och ha dåligt samvete:
”Hur ofta du än besöker det förflutna, så finns det inget nytt att se” ~ Robert Tew
Du har bara härifrån och framtiden och det är den biten vi kan styra. Låt gamla misstag bli en lärdom om vilka vägar som inte fungerade. Jag inser att min syn kan uppfattas som ganska krass men alltför ofta stöter jag på inställningen att det alltid är yttre faktorer som gör att man inte tränar, äter bättre, tar hand om en gammal skada m.m. Tro mig, jag har varit där själv och det är först när jag insåg att det är jag som väljer om jag vill äta bättre, komma iväg och träna som jag började komma någon vart. Gör varje val till ett medvetet val.
Du har tiden. Du har bara inte flyttat upp träningen på prioriteringslistan. Vill du verkligen komma i form? Om svaret är nej; sluta ha det som ambition. Om svaret är ja, då kör du igång nu. Alla mentala och fysiska fördelar kommer som ett brev på posten redan idag.
”You don´t get it by wishing”
Det behöver inte kosta pengar och du behöver inte gå på gym. Man kan promenera, träna hemma med kroppen som belastning, löpträna (kräver dock löparskor). Du fixar det.
Vill du ha hjälp att komma igång? Hör av dig!
Att träna är idag för mig lika viktigt som att äta och sova. Hur ska jag annars orka vara duktig, stark och pigg på alla mina jobb och framförallt vara den bästa mamman, frun och den bästa Jessica?
Är det nu du ska bli starkare/smalare/hälsosammare?
Hur gör du det?
Varför gör du det?
Bilden ovan hittade jag via Google, från fitnessguide.se (Ingen sida jag varit inne på och kan uttala mig om). Det är alltså inte jag på bilden. Jag ser inte ut så och jag tränar ca 6 pass per vecka. Olika sätt att träna ger olika resultat och jag tränar inte så mycket styrketräning som krävs om jag skulle vilja se ut så. Jag vill framförallt bli en bra löpare på långa distanser, då tränar jag på ett sätt som tar mig dit.
Bland det viktigaste jag gör som personlig tränare, när jag träffar en ny kund, är att hjälpa personen att formulera ett realistiskt mål.
Vart vill du?
Varför vill du dit?
Hur mycket tid kan du lägga ned på din träning?
Det är dumt att sikta på nåt man inte kommer att kunna nå. Det leder bara till misslyckande, besvikelse och motivationen flyger all världens väg. Du ska hitta Ditt mål och vara nöjd med det. Du ska hitta Din väg och följa den målmedvetet.
Varför inte börja idag? Jag är inte så mycket för nyårslöften då There’s no time like the present men om du vill sätta januari som startskottet – gör det! Sluta vänta. Du är värd att må bättre.
Var inte rädd för att ta hjälp. Jag förespråkar givetvis personliga tränare som kan hjälpa till med hela biten; fastställa mål och träningsupplägg men det är inget måste för att bli hälsosammare. Vill man ha hjälp inne på gymmet finns ofta styrketräningsinstruktörer som kan hjälpa till.
Du behöver inga förkunskaper innan du träffar en PT. Många tror att de behöver ”träna upp sig” innan de börjar men det är verkligen inte nödvändigt.
Alla behöver träna men alla måste inte köra crossfit/löpning/aerobics mm. Börja idag. Du har tiden, det vet jag.
Efter två nätter med mycket bristfällig sömn var det en ganska trött tjej som tog sig till spinningen igår. Eftersom det var jag som skulle instruera var det alltså ingen idé att ens börja leta efter dåliga ursäkter. Ganska skönt faktiskt. Och så fort passet var igång glömmer jag tröttheten.
Sen råkade jag höra två deltagare prata med varandra där den ena säger ”Tänk det är Champions League på TV men ändå kommer jag hit. Så bra är det”. Jag antar att det är ett gott betyg 🙂
Nu sitter jag på bussen och framför mig har jag ett distanspass löpning när jag kommer fram till jobbet och på lunchen tränar jag styrka med kollegorna. Det är bara att tagga till!
Vad gör du idag?
Det är så fint att få höra att jag t.ex. inspirerat någon att börja springa eller till och med att satsa på att ställa upp i en tävling på en distans längre än vad personen tidigare trott var möjligt och inget som ”vanliga” människor gör. Men du och jag är vanliga och ovanliga. Vi är ”Svensson” och Superman/Wonder Woman i ett.
Det härliga är att du som kanske är nybörjare eller börjar träna efter ett längre uppehåll inte presterar mindre bara för att du inte tränar lika mycket som jag eller springer lika långt som jag. Min prestation är inte mindre värd bara för att jag inte står högst upp på prispallen.
Ofta hör jag nästan ursäkter när folk berättar för mig om sin träning bara för att jag har en bättre kondition. Det spelar ingen roll. Du gräver där du står, jag där jag står och Ultramaken där han står. Att vi utmanar oss själva gör oss till hjältar. Att vi har ambitionen att förbättra vår situation är det viktiga och det som betyder nåt.
Sen finns de alltid de som inte förstår oss. De som måste påpeka att vi kanske springer även när det stormar, att vi inte fikar varje gång det bjuds på fikabröd. Förlåt för att jag behandlar min kropp som det viktigaste jag har…?Vissa kanske känner sig hotade men jag hotas inte av någon som väljer att äta ”dåligt” och skulle aldrig kommentera det någon har på tallriken. Jag menar heller inte att man är sämre som person för att man till exempel skulle äta fikabröd varje dag. Var och en är sin lyckas smed. Jag gör som jag finner bäst och du som du finner bäst och det är helt ok.
Ha en bäst dag. Hoppas vi syns i spinningsalen klocka 18. Då sitter jag på instruktörscykeln och guidar genom pulsträningens paradis!
Ok, här kommer det. De slutgiltiga förberedelserna. Hela dagen har jag druckit mer vatten än vanligt. Det viktigaste är inte vad du dricker timmen innan start, även om det är bra att göra inför ett så långt lopp, se till att du har druckit ordentligt hela dygnet innan.
Lite mer kolhydrater än vanligt. Inga vansinniga mängder men lite mer. För mig blev det indisk mat med ris till lunch. Middagen har precis landat i magen.
Spagetti Carbonara
Egentligen lite för mycket fett men det bar vad jag var sugen på och det finns ett värde i det också.
Innan lunch hämtade jag och Ultramaken ut nummerlapparna:
Den sätts på tightsen för att smidigt kunna byta tröja/ta av jackan om det behövs.
Och så vinnaroutfiten. Plan A var en färgglad kreation:
Nu blev det inte riktigt så. Det ska visst inte bli så varmt har jag hört :). Då får det bli detta istället:
Den lila Newlinejackan kan nog vara säsongens favorit. Klart snyggast i år och riktigt skön! Kompressionstights och kompressionsstrumpor är en självklarhet. Jag tar med tunna vantar och en buff för säkerhets skull. Blir det för varmt lämnar jag dem åt nån jag känner längs banan. Det ordnar sig. Det kan tyckas vara mycket kläder men jag är väldigt frusen av mig och kan som sagt klä av mig om det behövs.
Syns vi imorgon?
Hur övertygar vi oss om att fortsätta när det börjar bli riktigt motigt? När kroppen skriker Nej! och man om och om undrar Varför?!. Så vad gör man? Hur når man ändå sitt mål?
Inför en utmaning måste du veta varför du vill klara det, som jag skrivit om tidigare. Ju närmare svaret är ditt hjärta desto mer övertygande kommer du att vara när du svarar dig själv.
För oss som inte bara river av en mara hur lätt som helst kommer frågan oundvikligen. Man brukar säga att maran börjar den sista milen. Det är då kriget börjar. Debatten om att övertyga sig själv varför du ska fortsätta ändå. För mig är nyckeln att fråga mig själv Hur kommer jag känna mig när jag går i mål? och Hur skulle jag känna mig om jag gav upp?
Jag vet att min kropp klarar ganska mycket smärta. Jag vet också att här är det jag som bestämmer. Min kropp kan skrika och protestera men jag bestämmer.
Jag har tidigare skrivit om hur man själv väljer vilken inställning man har till olika saker i livet. Något förenklat förvisso men till syvende och sist är det där jag tycker att man måste landa.
Jag har haft lite tufft med småkidsens trotsålder och protester vid tex. lämning och hämtning men i måndags satt jag på jobbet innan jag skulle åka hem och insåg att det verkligen inte bara handlar om barnen. Det handlar om hur jag agerar. Alltså tänkte jag att jag ska vara glad, lugn och positiv. Allt gick så mycket lättare! Nu kör jag stenhårt på det. Försätter mig i det tillstånd jag vill vara och som fungerar bäst.
Det som räddar mig? Att acceptera och stärkas av att det är jag som har kontrollen. Allt jag vill förändra är det bara jag som har makten att fixa! Och det jag inte kan styra måste jag lära mig att acceptera och förlikas med. Alltså bör det inte ta min energi.
Vad säger du?
Heja mamma! 