You are currently browsing the category archive for the ‘Utmaning’ category.
Ja, en höst fylld av sjukdom toppat med ett nytt år som börjar med en rejäl influensa var inte vad jag planerat. Inte alls. Jag såg framför mig ett år fyllt av bra träning som skulle ta mig ännu snabbare runt de 42 kilometrarna som Stockholm Marathon utgör. Så blev det inte. Ganska snabbt tog jag dock ett snack med mig själv.
Jag tävlar bara mot/för mig själv. Att året blivit som det blivit är faktiskt bara att tugga i sig. Det är som det är med det. Jag kommer ta mig runt maran. Det kanske inte går snabbare än förra året. Det kanske inte ens går så bra som förra året men det går. Anledningen till ett dåligt träningsår är inte lathet eller något jag kunnat påverka. Vad gör man? Maran blir rolig i alla fall.
Några månader kvar men längtar redan till den 1 juni. Har nu ordnat med barnvakt så jag och maken kör en klassiker med hotellnatt å allt. Det bli bra.
Det är en sådan resa att springa de längre distanserna. Ett samtal med mig själv där jag lär känna mig bättre och bättre. Löpningen och dess härlighet är en del men det som gör att jag fortsätter och dessutom satsar på ännu längre distanser än marathon är den inre resan. Vad gör jag när kroppen säger stopp och jag vet att den inte ”bara” är någon kilometer kvar. Det är då man vet att man lever och varför man lever. Inte så att jag lever för löpningen, även om den verkligen förgyller mitt liv. Nej, jag tänker på att livet inte är så lätt alla gånger även om plågorna vid träning/tävling inte kan liknas vid de tuffa utmaningar livet kan ge en så är det ganska likt. Man väljer att fortsätta och går starkare ur striden. Djupt, eller hur, men sån kan jag också vara.
I veckan behövde jag lite extra pepp och ni var några därute som hörde mig och gav mig lite kraft. Tackar för det. Nu är jag igång och springer igen och allt blir lite lättare :). Ibland är det så lite som fattas som är en sådan essentiell del av mig.
Imorgon drar jag på mig löparskorna efter frukost och tar mig en tur. Funderar på om nån skulle vara intresserad av ett långpass nån helg. 2-3 timmar i långpass-fart? Vad säger du?
Nytt år – nya möjligheter! Floskler? Ja, säkert till viss del men jag ser massvis med möjligheter framför mig.
Varför just nu, varför inte för en vecka sedan? Bokslut och planering behövs för mig och när ett nytt år börjar är ett ypperligt tillfälle.
Årets tävlingar
1 juni: Stockholm Marathon
4 augusti: Stockholm Ultra Marathon
December: Bislett 24-timmars
Exciting stuff!
Det blir nåt att bita i men det känns riktigt bra!
Men allt är inte bara träning och tävling. Jag har andra mål också. Jag vill kunna prioritera mina vänner mer, umgås mer med dem. De är viktiga och även om familjen givetvis kommer först behöver jag andra också. Det gör vi nog alla.
Jag har skrivit en del om att vara snäll. Snällhet är underskattat och jag jobbar hårt på att flytta upp det på innelistan. Jag tycker jag är ganska snäll men man kan alltid utvecklas.
B.A.B.Y. nätverket öppnade upp mina ögon ännu mer när det gäller att vara generös. Det kostar mig inget att hjälpa en annan, trots att denna kanske ”konkurrerar” med mig. Tänk vad vi vinner på att hjälpa varandra, lyfta fram varandra!
Själv blir jag oerhört tacksam när någon hjälper mig. Bara en sådan sak som en länk, som Terese gjorde när hon länkade till bloggar hon läser. Det gjorde mig glad, gör fortfarande att läsare hittar mig. Idag länkade en vän på Facebook till mitt företag. Det är fint. Vi ska hjälpa varandra.
Men det är inte bara att låsa fast vid ett mål och stirra blint på det. Vägen dit kan vara nog så härlig och viktig!
Detta blir ett grymt år! Let’s do this!
Dags att summera träningsåret 2012.
Det jag minns mest från januari är min och makens resa till London där vi körde vår egen variant av sightseeing: På löpande fot!
Finns det nåt bättre än att börja dagen med löpning där man dessutom kan upptäcka sin favoritstad?
Annars kantades våren framförallt av att förbereda mig inför Stockholm Marathon. Givetvis innehöll den förberedelsen även styrketräning. Vad är en löpare utan styrketräning? En sämre, svagare löpare är vad jag tror.
Men det krävs många långpass för att klara av maran. Och många långpass blev det!
Det var denna våren jag upptäckte det härliga och praktiska med transportlöpning. Det vill säga att ta sig mellan hemmet och jobbet löpandes. 18 km har jag från Stockholms innerstad, löparvägen, hem till mig. Det blev många fredagar den vägen. Min terapi som jag självklart därefter fortsatt med och kommer att hålla fast vid. Det som, utrustningsmässigt, varit en framgångsfaktor för mig är att smörja in mina fötter med Sportslick (för att undvika att få blåsor) och att bära min vätska/energi i min Camelbak (Mini Mule) där det även ryms lite nycklar, telefon och sånt.
Camelbak Mini Mule & Hammers Perpetuem
Förutom löpning och styrketräning såg jag till att få in en hel del regelrätt coreträning och givetvis min pulsspinning. En bra träningsvår gav utdelning och trots +4 grader, regn och snålblåst dammade jag till och klarade min målsättning påmaran med dryga 10 minuter tillgodo; 4:34!
Sedan tidigare hade jag bestämt mig för att springa Sörmland Ultramarathon i oktober. Dessa planer grusades dock av alltför många förkylningar som inte tillät den träning som skulle behövas. Förkylningar har varit höstens melodi. Jag har därför sett över min kost för att anpassa den bättre till den träningsdos jag kräver att den klarar. Kanske kan en del förklaras av att jag ätit för lite och jag vet att mina mellanmål inte alltid varit de bästa. Det har jag därför gjort något åt och blivit bättre på.
Min roll som spinninginstruktör har förändrats under året. Jag har utvecklats och blivit bättre genom att inspireras av andra, bjuda merpå mig själv och erbjudit mer lärande till mina deltagare. Det bästa är den fina respons jag fått från deltagarna. Det blir bara roligare och roligare att instruera.
Som personlig tränare har jag haft den förmånen att få jobba med grymma kunder. De ger mig sådan energi och jag har fått kvitto på hur mitt sätt att lägga upp träningen ger bra utdelning.
Utöver mina egna tränings-/tävlingsmål för 2013 har jag andra ambitioner för det kommande året. Jag är inte en person som ger nyårslöften. Däremot är det viktigt för mig att fortsätta utvecklas och jag har insett att det jag uppskattar hos andra är vänlighet. Det finns för lite av den varan, tycker jag. Självklart måste jag börja hos mig själv; ovillkorlig snällhet ska i alla fall jag bli bättre på.
Mina tankar kring tränings-/tävlingsmålen förtjänar ett helt eget inlägg. Detsamma gäller året med Falkfamiljen.
Jag måste vara galen…
Jag sa att jag aldrig skulle göra det…
Men så har jag så sakteliga börjat suga på karamellen. Och så läste jag en fantastisk kvinnas tävlingsberättelse. Så bestämde jag mig: Jag ska springa en 24-timmarstävling! Återigen; jag måste vara galen.
Jag kommer inte göra det imorgon. Det blir tidigast i december nästa år. Allt beror på hur träningen går. Jag kommer inte satsa på nån herrejösses-distans. Jag kommer inte satsa på nåt annat än över ett marathon vad gäller distans. Jag siktar på att jobba hårt, hålla på större delen av dygnet och vara nöjd när jag kommer i mål. Jag är ju inte som min idol, den fantastiska Anna. Jag är jag, ganska fantastisk. Ingen elit men envis som få.
Gissa om Ultramaken blev alldeles till sig när jag berättade detta för honom igår. Nästan så han kissade på sig.
Varför? Jag har gjort 3 marathon, ett kort Ultramarathon (5 mil) och jag älskar utmaningar. Jag vill åt den själsliga, mentala resan. Att kriga mot mig själv. Mot alla kroppens signaler. Låta hjärtat styra hjärnan.
Vad säger du om det? Ge mig dina tankar i kommentarsfältet.
Jag har tidigare nämnt denna härliga trend som visar hur framförallt kvinnor börjar ta mer och mer plats inom träningen. Vi utmanar oss mer och mer, tuffare och tuffare.
När jag började tävla inom multisport var jag ganska ensam i min bekantskapskrets att våga ställa upp på sådana kraftmätningar. Framförallt som ”bara” en motionär. Jag var inte sjukt vältränad som de flesta andra kvinnorna i sporten. Det gjorde mig inget att jag aldrig var högt uppe i resultatlistorna och fightades. Jag tävlade mot mig själv och kände mig som en vinnare. Jag pressade mig förbi mina gränser och växte oerhört.
När jag 2005 ställde mig på startlinjen inför mitt första marathon ansågs jag av många som lite galen.
Idag är jag inte ”ensam”. Vi är fler och fler som suddar ut gränserna för vad man ”kan”. Jag gillar det. Jag vill gärna tro att jag inspirerat någon till sitt stordåd. Kan jag, kan du – kan du, kan jag!
Förut körde jag regelbundet corepass på jobbet. Från och med nästa vecka kommer jag börja hålla i styrketräningspass en gång i veckan. 30 minuter. Kort men underbart intensivt och kvinnorna nappar på det. Många har frågat och frågat sedan Tabatapasset jag höll i på konferensresan. Nu är det killarna som inte vågar dyka upp ;). Vi vill pressa oss, köra hårt och svettigt tills musklerna darrar. Visst är det underbart!
Det tuffa beslutet jag tog häromdagen känns rätt men det är fortfarande inte roligt. Jag och ultramaken har dock bestämt att vi ändå behåller barnvakten, kör en minisemester på hotell med långpass, bio, middag och mys. Det behövs.
Hösten är här och många härliga träningspass väntar. Jag tar emot hösten med öppna armar och laddar för många mil i löparspåret med hög luft. Nu på morgonen har jag hunnit baka en lyxig kladdkaka till vår guddotter som beställt en till sitt kalas idag.
Lite pynt kvar
Man får ta de här ofrivilliga vilodagarna och vända dem till något positivt; mer tid att göra annat än att träna och suget efter träning bara ökar. För mig väntar en höst med crossfit. Vill du testa med mig?
Ja, det har nog inte undgått någon i min närhet att jag läääänge planerat att springa Sörmland Ultramarathon. Planen var alldeles nyss att jag skulle springa Lidingöloppet som ”uppvärmning” och två veckor senare, äntligen, SUM:en.
Då hade jag inte räknat med veckor av förkylning till och från. Många, alldeles för många, missade långpass.
Igår smällde ytterligare en omgång av förkylningen till. Efter ett långt samtal med löparcoachen kom jag fram till att det klokaste i det här läget är att göra det jag tycker är allra svårast. Det som går emot allt jag är. Att ge upp. Att inse att det inte är lämpligt med tanke på den senaste tiden.
Du anar inte vilket svårt beslut. Vilka samvetskval. Jag känner mig dålig.
Samtidigt. I ett perspektiv, vilket i-landsproblem. Det kommer jag väl tycka om ett tag men för mig är det så kul att ha ett tufft mål att jobba för, träna för. Nu har jag inte det. Jovisst, maran i juni men…
Det är lite synd om mig.
Då tänker jag på:
Så känns det lite bättre.
Söndagen började på bästa sätt: Allra bästaste och finaste syster med familj tar hand om alla kidsen när jag och maken springer Sörmland Ultramarathon! YES! I love you!
Nu har ju förkylning satt stopp för många viktiga långpass här på slutet och nu är det ju ett ultramarathon i terrängen vi snackar om. 5 mil i riktig terräng, inte grusvägar och nån stig här och var. Vi snackar bergsget på vissa ställen. Det är också det som gör det så roligt! Kroppen är dock bättre rustad än förra året, starkare även om löpningen kunnat lämna mer att önska. Det är bara att göra det bästa av den tiden som är kvar även om löpningen 2 veckor innan inte har betydelse för tävlingen då effekten av löpningen ger sig tillkänna två veckor efter genomfört pass enligt löparcoachen.
Annars har vi hunnit med marknad, köpt ballonger, tappat ballong
Sprungit och hoppat som besatt efter ballong, klättrat efter ballong
Insett, trots Lillemans vädjan, att motorsåg inte är så uppskattat att ge sig lös med på ett träd. Slutresultat:
Ny ballong!
Härlig söndag på dig!
Imorse fick jag ett mail från min vän Helena. Hon berättade att jag vunnit en tävling hos Terese. Snabbt var jag in och kikade och jajjemen! Jag har vunnit en startplats på Lidingöloppet! Som om inte det vore nog verkar det nu som att jag har barnvakt till SUM:en (Sörmland Ultramarathon)! Hallåååå! Jippi! Lidingöloppet skulle därmed kunna bli ett av de sista långpassen inför SUM:en. Kan det vara så bra?
Glad!
Om planen går i lås kommer jag ju inte springa som besatt på Lidingöloppet utan ta det som ett roligt långpass. Ingen herrejösses-tid med andra ord.
Håll tummarna!
Heja mamma! 