You are currently browsing the tag archive for the ‘Distans’ tag.
Igår åkte jag till Globen för Nike Blast Night som bjöd på akrobatuppvisning av en fantastisk akrobat som gjorde (o)möjliga konster i linor samt på handstyltor (heter det så när man är upp och ned och står med händerna på styltorna…?). Därefter var det en modevisning av duktiga dansare. Under ledning av några Nike master trainers erbjöds sedan ett träningspass på en timme. Jag valde dock att besöka shoppen och istället ladda för dagens löppass. I shoppen hittade jag dessa skönisar:
Sen passade jag och mina vänner på att fota oss:
Snygga, om jag får säga och det får jag ju!
Idag var det äntligen dags att börja träna igen. Så grymt skönt!! Bara att komma ut i solen gav mig sådan energi.
45 minuter njutning som faktiskt gick lättare än jag trodde. Det gick långsamt men framåt och jag var inte speciellt tung i kroppen. Fantastiskt! Nu startar vi en grym träningsvår, va!
Gårdagen blev en härlig träningsdag. Direkt efter frukost drog jag iväg på en löptur. En timmes distanspass. Jag kör fortfarande enligt Maffetone så distanspassen, som vanligtvis är 75% av maxpuls, blir lika lugna som långpassen.
Det var skönt och jag hade lätt kunnat hålla på i en timme till.
Lite senare var det kick off på gymmet där jag jobbat och vi bjöds på en föreläsning om funktionell träning och ett träningspass av samma sort. Föreläsningen gav nog inte så mycket nytt men upprepning är alltid bra. Speciellt när det handlar om så viktiga saker. Passet var urbra! Men oj vad min rygg behöver bli rörligare.
Jag fick en fråga på bloggen om hur det kom sig att jag började springa långt och hur man blir en långdistanslöpare. Jag skulle kunna skriva väldigt mycket om båda frågorna men ska försöka hålla det kort och besvarar frågan om hur i ett eget inlägg;
Maken började med multisport och själv tyckte jag det verkade mycket jobbigt. Aldrig, tänkte jag. Sen sög tävlingsdjävulen tag i mig och jag var ju bara tvungen att testa. Fast i träsket. Maken började springa längre. Jobbigt, tänkte jag igen. Det kommer jag aldrig göra. Nyfikenheten tog över och jag tänkte att ett Marathon måste man ju testa i livet. Så 2005 sprang jag mitt första. Fast igen. Som jag skrev i ett tidigare inlägg är det så häftigt att stångas mot sig själv. Att vinna över mig varje gång. Jag är stark. Nu kommer jag springa mitt 4e Marathon i juni och även om jag vill fortsätta springa dessa 42 km så vill jag stångas mera, alltså Ultramarathon. Jag måste vara galen.
Då är det värt att köra igång med veckans träning igen, dvs hur föregående veckas träning faktiskt blev.
Måndag
Vila
Tisdag
Pulsspinning
Onsdag
30 minuter, kort men intensivt styrketräning
Torsdag
Vila
Fredag
45 minuter distans
Lördag
Vila
Söndag
60 minuter distans
60 minuter funktionell träning
Känns bra. Ganska lugn vecka. Träningen nu handlar om grundträning inför maran. Inte en massa fart. Bara bas.
Varför tvekar man ens?!
Imorse var det -3, snöade och blåste lite. Jag var lite frusen och väldigt osminkad när jag tog mig till jobbet. Såg inte jättemycket fram emot 45 minuter löpning på Kungsholmen men jag bangar inte för annat än sjukdom.
Stod och frös lite medan jag väntade på att min nya Garmin skulle hitta satelliterna men så fort jag började springa insåg jag vad som gjort att veckan inte varit fantastisk; för att leva måste jag springa!
Det var fantastiskt! Jag lovar dig. Det känns som om mitt uppehåll från löpningen varit obefintlig.
Tar en lugn första träningsvecka och vilar imorgon.
Lite fullt upp nu, två dagar tills vi drar norrut. Alla julklappar ska fixas, packas, kläder tvättas, väskor packas. Ja, du vet. Lite tid att blogga.
I tisdags fick jag en lång eftermiddag med barnen. Inget planerat, bara lek.
Igår tänkte jag att jag skulle stämpla ut en sväng från jobbet, springa en timme. Jag hade dock packat ned mina vanliga löparskor, inte Icebug. Jag fick ta löpningen på jobbets löpband istället… Det är som det är med det. Inget att älta, bara göra. Imorgon blir det löpning hem från jobbet. Långpass = terapi
Äntligen en ordentlig vecka att rapportera!
Måndag
Löpning, distans 50 minuter
Tisdag
Pulsspinning
Onsdag
Styrka, kort men mycket intensivt
Torsdag
Vila
Fredag
Löpning, distans 50 minuter
Lördag
Löpning, distans 50 minuter
Söndag
Styrketräning
Härlig vecka!
Jag hade tur! Jag gav mig ut på ett löppass tidigt imorse. Då blåste det bara rejält. Ju senare dagen led desto mer yrde snön. Passet gick bra men man glider ju bakåt i snömodden hela tiden. Nåväl, det är träning det med.
Vid sånt här väder slänger jag på mig knälånga kompressionsstrumpor, Protect-tightsen från Newline som skyddar bra mot den kalla blåsten, underställströja, ett tunt mellanlager, en lite tjockare Newline-jacka, buff runt halsen, handskar och mössa. Alldeles tillräckligt.
Som sagt, tur att jag drog ut imorse. Imorgon blir det skivstångs-mys!
Nog är det konstigt!
Hade lite motivationsdipp imorse; hade planerat att springa på Kungsholmen innan jobbet. Vi vet ju alla hur vädret och ljuset är i Sverige just nu; kallt och mörkt. Kanske inte det mest välmotiverande men fostrande. Trots detta vet jag ju att 5 minuter in i passet så njuter jag. Så även idag. Stora snöflingor singlade ner på marken medan jag sprang igenom stan.
Västerbron in the morning!
Nöjd Jessica!
Vinterlöpning är ju ljuvlig. Mitt problem är att jag ogillar att frysa men det är ju bara några få minuter sedan är det fantastiskt. Tricket? Stop thinking about it – just do it! Jag får aldrig ge mig själv intrycket av att jag har ett val. Det har jag inte. Det är när jag låter mig själv tro det som träningen inte blir av, det blir långa uppehåll, den kommer av sig o.s.v.
Jag får ofta frågan hur jag kan vara så ”duktig” och sköta min träning så väl. Dels älskar jag att träna, det är viktigt för mig att ta hand om min kropp. Men inte heller jag är jättetaggad precis varenda pass och det är då mitt trick kommer in: Det är bara att köra! Inte fundera, inte välja, inte ge skenet av att jag har ett val. Jag har ett mål som är viktigare än enstaka dippar i motivationen.
Imorgon springer jag igen!
Innan middagen igår gav jag mig ut i den fuktiga kylan för 50 minuter distans. Jag hade för lite kläder och det tog mig nog 40 minuter av passet att bli tillräckligt varm. Jag tvingades också springa fortare än planerat. Med kall rumpa sprang jag och fantiserade om mina vintertrosor med vindstopper som ligger i garderoben….
Men det var ändå ett härligt pass:
Jag sprang där i snön och funderade över min plan att springa en 24-timmarstävling. Ju mer jag tänker på det desto säkrare blir jag på att jag verkligen vill göra det. Givetvis med Ultramaken som support. Han vet vilka hinder man kan komma att stöta på och hur man klättrar över dem. Då handlar det framförallt om de mentala, när man får de där idéerna och argumenten som skriker åt en varför man inte ska fortsätta. Hjärnspöken.
Jag blir så glad av dina positiva kommentarer, både här och på Facebook. Tack!
Nåja, så tidigt var det kanske inte men strax efter 8 imorse gav jag mig ut på ett kortare distanspass. Det var faktiskt alldeles ljuvligt.
Vid Edsviken höll solen på att leta sig upp och gav ett rött sken. Fantastiskt! Jag börjar mer och mer att uppskatta de små sakerna som ger mig så mycket energi. Jag vara bara ute i 40 minuter då jag börjar lugnt efter den senaste förkylningen.
Idag var det ca -4 grader och jag tog på mig ett par vintertights från Newline som har ett extra vindskydd på framsidan. Passar jättebra att åka skidor i, utöver löpningen. Sen har jag ett annat tips:
Väldigt bra vantar att träna i nu när det är lite kallare. Överdraget kan lätt vikas in i en liten ficka och på insidan finns en smart liten ficka för hemnyckeln.
Imorgon tänkte jag avslöja en ny, för mig, helgalen utmaning som jag tänkte ge mig på om typ ett år…
Heja mamma! 