You are currently browsing the tag archive for the ‘utmaning’ tag.

Jag har nu funderat klart på vad för resultat jag vill kunna få, rent tränings och tävlingsmässigt, 2012. Det gäller ju att formulera specifika, mätbara och realistiska mål för att öka motivationen. Det är också viktigt att målen är en utmaning men ingen omöjlighet. Här kommer det, nu finns ingen återvändo :):

  • Stockholm Marathon under 4.45
  • Milen under 50 minuter
  • Sörmland Ultramarathon under 6 timmar

Utöver det ska jag innan 2012 är över klara av att göra 10 chins.

Du kommer inte se resultat varje dag men Stick to it!!

Ja, som du märker är det framförallt mål inom löpningen och där får Ultramaken en nyckelroll vad gäller att strukturera upp löpningen. Vi har redan börjat… På fredag är planen att springa hem från jobbet. Det är ca 18 km. Från city till Sollentuna. Hänger du med?

Jag visste ju att Sörmland Ultramarathon var 5 mil i terrängen. Jag visste att det var ganska kuperat och en del tekniska partier. Jag visste dock inte att det var såå tekniskt, såå kuperat. Ganska ofta tvingades jag av terrängen att gå när det var alltför mycket rötter, när det var så hala och branta berghällar att jag nästan fick gå på alla fyra och när det var riktigt, riktigt lerigt. Men det var också detta som gjorde det så roligt. Huvudet måste vara med, annars ramlar man garanterat.

Vi hade trevligt sällskap under hela resan. Först kom Tero och ville hålla oss sällskap ca en mil. Under tiden hade Bertil, ultraräven, hunnit ikapp oss och vi följdes åt en bit. Vid 25 km tappade vi Bertil en stund och hittade istället Krister som hängde med oss nästan hela tiden fram till målet.

Vid dryga 30 km började jag må lite illa och ville gå för att lugna magen. Jag ville dock inte gå för länge, man vill ju komma i mål. När det blev lite bättre började jag tuffa på igen. Efter vätskestationen vid 35 km tog jag fram iPoden med min energiboostar-spellista och den fungerade som smort. Jag lyckades chocka både ultramaken och Krister med min tempohöjning och det bästa var att när jag kom upp i ordentlig fart försvann all muskel- och ledvärk samtidigt som pulsen bara var kring 165. Då tappade vi Bertil men jag flög fram i skogen i ca 20 minuter fram till nästa knixiga parti.

Det utlovades cola vid vätskekontrollen som var vid 42 km. Jag tror jag tänkte på colan från ca 15 km. I magen fanns också en oro för att den kanske skulle vara slut – gud förbjude. Det gick så långt att jag utlovade medtävlande att starta ett upplopp om nu colan skulle vara slut. Förstår du hur icke-uppskattat det var när damen vid den vätskekontrollen hade mage att skämta om att colan var slut… Jag kände kalla kårar på min rygg. Den var dock inte slut och när den nådde mina läppar kan jag svära på att jag hörde änglar sjunga… Trots den tekniska, krävande banan lyckades jag persa på maran när vi passerade den markeringen med ca 15 minuter!

Med colan i magen tillkännagav jag att jag åter skulle koppla i iPoden. Krister blev lite blek och oroades över ännu en fartökning av märkbart slag. Jag lovade att så pass fort skulle jag inte orka springa en gång till. Jag ljög. Åter hittade jag en form av Runners high och all smärta var som bortblåst, pulsen sjönk till en behaglig nivå och ultramaken och Krister hängde som två remmar bakom mig – typ ;). 20 minuter senare var musiken slut och vi saktade ner till ett lugnare tempo.

När man sedan kommer nästan ned till målområdet får man dock inte springa rakt fram till målet. Nej, då ska man iväg på ett ruskigt kuperat motionsspår på 3 km. Jag hade dock bestämt mig för att sikta på 47km, anse att jag är i mål men ska bara… Ultramaken pressade på, jag fick inte gå mer än i branta uppförsbackar och trots den långa resan hade jag kraft kvar att trycka på in på upploppet.

6.30 känns som en tid att vara stolt och nöjd över. Mitt första ultramarathon på en hård men ack så vacker bana.

Somliga går med grisiga skor...

Det hade dock inte varit möjligt utan supersnälla kompisar i form av herr och fru PE. De tog bra hand om våra busungar hela dagen så att vi kunde spendera lite kvalitetstid ihop :).

Min fine ultramake är värd ett stort pris som en vecka efter Spartathlon, utan att knysta, gärna delade min första ultra med mig. Kanske var det anledningen till att mina ben var fräschare än hans efter loppet…

Tack alla som hejade på mig!! Nu drar jag till Cypern =)

…aptiten minskar när jag egentligen vill äta mer, det killar i magen, jobbiga tankar försöker bryta igenom. Jag försöker lugna och normalisera huvudet med filosofiska tankar. Jag återkommer alltid till min mentala prioriteringslista när jag är orolig, nervös, upprörd över något;

-Vad är det värsta som kan hända? Jag tvingas bryta

-Vad får det för konsekvenser? Jobbigt mentalt att acceptera att jag brutit MEN jag vet ju att om jag bryter är det inte för att jag inte försökt tillräckligt. Om jag tvingas bryta beror det på omständigheter utanför min kontroll.

Oavsett vad som händer vet jag att det viktigaste i mitt liv aldrig kan vara en tävling. Det som står högst upp på prioriteringslistan är alltid Familjen. De går före allt.

Jag är inte en väldigt spirituell människa men vissa saker tar jag med mig och låter cirkulera runt i mitt huvud. För många år sedan såg jag på Oprah som under en period hade Gary Zukav som gäst upprepade gånger. Han sa många kloka saker som fastnade i mitt huvud. Bland annat detta:

“Reality is what we take to be true.
What we take to be true is what we believe.
What we believe is based upon our perceptions.
What we perceive depends upon what we look for.
What we look for depends upon what we think.
What we think depends upon what we perceive.
What we perceive determines what we believe.
What we believe determines what we take to be true.
What we take to be true is our reality.”
Gary Zukav, Dancing Wu Li Masters: An Overview of the New Physics
 
Kloka ord.
 
Jag hade sådan ofantlig tur att det damp ned ett paket hos mig igår. Paketet innehöll ett par kompressionstights från Newline. Självskrivna imorgon! Om vädret är som idag (minus regnet) blir det kompressionsstrumpor, kompressionstights, underställströja, t-shirt (som jag kan dumpa när jag blir varmare) och lättviktsjacka (som jag kan hänga runt höften om det skulle bli sååå varmt). Buffen åker nog också med och kan läggas i fickan när det blir tillräckligt varmt.

Små, små, tighta tights

 
Tack alla ni som skickat lyckönskningar! Det värmer – verkligen!
 
Kramar 🙂

Ja, att alla inte tycker likadant är ju bra. Tänk vad tråkigt det skulle vara om vi alla tyckte likadant. Säkerligen skulle jorden stanna upp då. Eller ja, nu har jag ju inte forskat på just det men det känns så i alla fall. Oliktänkande är bra men man kan ju välja sina ord.

Jag trodde jag varit väldigt tydlig med att detta är min blogg, mina åsikter och jag hoppas ingen känner det som sin lagstadgade skydlighet att göra som jag skriver att jag gör. Mitt liv är mitt och ännu så länge är jag fri att äta och träna så som jag finner bäst, mest naturligt. Precis som du är fri att göra som du finner mest lämpligt. Min blogg skriver jag dels som dagbok men även som inspiration till andra. Där är man också fri att inspireras eller inte.

Så. Nu lämnar vi det.

Nu ska jag sätta mig och göra ett ”bland-band”. Ja, eller jag ska göra en spellista till iPoden som jag kan ha vid ett känsligt tillfälle under lördagens tävling. Det vill säga när jag är jättetrött/har ont eller när ultramaken börjar snacka och fråga för mycket när jag är för trött för att svara…;) Planen är att ultramaken får fota och blogga under tävlingen precis som under maran, om det inte går för fort förstås, hehe. Det var kul att se efteråt. Vad tror du? Kommer jag kick-ass på lördag?

Jag satte mig ned i soffan tidigare idag för att blogga. TV:n stod på och jag såg att det var Oprah. Ska erkänna att jag är lite svag för Oprah, eller rättare sagt jag var. På senare tid har det inte blivit så mycket Oprah, trots mammaledighet. I alla fall såg jag att det bland annat handlade om ett inslag hon hade för typ 15 år sedan som jag faktiskt såg. Det handlade om en kvinna som fått cancer och hade fått veta att hon skulle dö. Hon hade en liten dotter som var några år och kände att det var ju så mycket hon skulle vilja lära henne men som hon inte skulle hinna. Då kom hon på att hon skulle filma sig själv när hon låter dottern lära känna henne och hur hon tänker om dotterns uppväxt med pubertet, utbildning, framtida man och barn o.s.v. Jag kommer ihåg att jag blev enormt tagen av det då och har ofta tänkt på det inslaget under åren. Tänkt att så skulle jag också göra om jag hamnade i en liknande situation. Jag kände inte för att blogga efter det. Behövde låta tankar snurra några varv i huvudet. Tänka på hur mycket jag har att vara tacksam för som jag kanske råkar ta för givet ibland…

Sådana saker kan också få mig att sätta saker i perspektiv. Som den stundande SUM:en. Nu har jag börjat gå från att vara ruskigt nervös till att bli mer taggad och verkligen se fram emot tävlingen. Det ska bli ett roligt lopp och jag är taggad att klara det och gå i mål med ett leende. Det är det jag ser framför mig – mitt leende när jag går i mål!

En av de absolut viktigaste förberedelserna har såklart varit själva träningen. Utan det blir det ju liksom inget. Utan det är det ju ingen idé att ställa sig på startlinjen. Kläder att träna i har man ju alltid, även om de såklart kan optimeras men utan nötandet i löparspåret funkar det inte. Min egen inneboende löparcoach såg till att trappa upp intensiteten och längden nu under hösten och jag kände verkligen hur träningen ställde högre krav på mig. Den ställde också högre krav på att jag verkligen vilade när det var meningen. Kroppen behövde sina vilodagar.

Jag tjatar ju om coreträning men den är lika självskriven i mitt träningsprogram som löpningen. Man ska inte sitta och klia sig i huvudet och undra varför man alltid/ofta åker på mindre och större skador om man inte satsar på coreträning. Det gäller oavsett om löpning, hockey, traditionell styrketräning är ens mål och mening. Att ha ett starkt ankare är A och O. Så. Nu fick jag tjata lite till.

Ja, nu är det dags att bestämma sig för fighting-gear. Vad är det som ska gälla på lördag? Vad är det som ska hjälpa mig i mål?

Kanske är det någon ultralöpare som dröjt sig kvar efter mina inlägg om Andreas grekiska storverk ;). Även om jag är gift med en av Sveriges bästa ultralöpare blir jag glad för tips och råd. Det roliga är att eftersom jag varit en del av ultravärlden så länge utan att själv vara ultralöpare känns det nästan löjligt att vara pirrig och nervös över en 5-milstävling. Samtidigt är det ju stort för mig och en stor bedrift för mig NÄR jag klarar av det. Det är också bara ett år sedan jag fick barn och har dessutom fått 2 barn på kort tid.

OK, om vi börjar med det enkla:

Utrustningen

Ett självskrivet kort är såklart den bästa sport-BHn:

The Wonderbra 🙂

Ett annat säker kort är mina trotjänare:

Ett år på nacken men vaddå...?

Sen har jag 3 valmöjligheter vad gäller en mycket viktig del av The Outfit:

Go CoCo - Newline - Injinji

De sista är nog en storlek för stora så de går bort. Tanken är god men… Det lutar åt Newline då de sitter så skönt runt foten utöver kompressionseffekten och jag har ju som bekant skavsårsfötter. Självklart kommer jag kladda in fötterna med Sportslick.

Jag önskar jag hade beställt kompressionstightsen från Newline i hellånga istället för trekvarts och i storlek XS istället för S. Vill verkligen ha kompressionstights men i och med att de är trekvart beror det helt å hållet på vädret.

Mer om mina förberedelser kommer i veckan.

Ok, mindre än en vecka kvar till SUM. Nervös? Ja.

Idag kör jag det sista intervallpasset; 5×2 minuter med 3 minuters ståvila och på tisdag kör jag en lätt jogg. Ensam med 3 barn? Ja. Hur gör jag då? Jag lägger de två yngsta barnen och springer sedan på en väg runt kvarteret. Jag är aldrig mer än 200 meter bort och jag litar på att min 11-åring ringer om jag behövs. Jag drar ned uppvärmning från 10 till 5 minuter, samma sak med nedjogg.

Igår körde jag ett kort men ack så intensivt styrkepass. 3 triset (3 olika övningar utan vila mellan) x 2. Först ett ben-triset därefter överkropp och sist core även om det följer med i de andra. Jag har ett par höftövningar jag alltid vill få med. Har räddat min höft när jag hade problem som jag verkligen inte vill ha tillbaka. Den som inte tror på coreträning behöver läsa på lite.

Är jag redo? Ja.

Jajks!! Det är ju snart!

Det killar i magen bara jag tänker på det. På lördag är det bara 2 veckor tills jag springer mitt allra första ultramarathon. 5 mil ska avverkas och jag kan inte hjälpa att tankarna går till smärtorna jag kände när jag sprang maran i maj. Nu har jag ju hunnit träna mer men loppet är också 8 km längre. Det enda som oroar mig är dock maxtiden. Jag är ju ingen snabb löpare (ännu) men vet samtidigt att jag inte är den som kliver av.

Om mindre är 3 veckor är jag ultralöpare. Ord jag aldrig trodde mig vara i närheten att yttra.

Det finns inga garantier men ”trying is preparing to fail”. Jag SKA genomföra det. Sen åker jag på semester. Jag och min urstarka, då urlakade lilla kropp. Ultramaken säger att det inte kommer sluta där. Det värsta är att jag tror att han har rätt…

Ja, tyvärr är det så.

Sedan i våras har jag siktat på Sörmland Ultramarathon men nu blir det inte av p.g.a. brist på barnvakt. Jag vill inte springa de 5 milen i terräng själv så därför behövde vi barnvakt till våra busungar men det är inte alltid så lätt. Därför tänkte jag att vi kanske kunde springa Stockholm vintermarathon men det verkar inte arrangeras i år. Bakslag.

Självklart lägger det sordin på stämningen vad gäller löpträningen så nu måste jag hitta nåt annat att sikta på men just idag känns det inte så kul längre. Jag vill ju inte vänta med en utmaning till Stockholm Marathon i juni…

Stockholm Marathon 2011

Fina, men smärtsamma minnen =)

Ok, slut på negativitet. Vem orkar lyssna? Nu har jag precis smällt ihop mitt nya dunderpass i pulsspinning som drar igång imorgon. Så kul! Här kommer en låt från passet för inspiration. Funkade inte att bädda in länken i texten idag…

Jag började fundera lite efter inlägget jag skrev igår om hur fler kvinnor vågar utmana sig själva mer på det fysiska planet. Jag blir ju nyfiken på om Du är en sån som vågar…? Om du gör det, kan inte du berätta vad du utmanat dig själv på? Det berhöver inte vara att klara en Ironman eller springa genom hela Europa. Det är lika intressant om det är att börja träna 1 gång i veckan eller kunna springa 1 kilometer.

Kom igen! Jag behöver väl inte vara en kändisbloggare för att du ska våga kommentera 😉

Kram

Heja mamma!

Bloggen om hur jag ser till att leva mitt liv som jag vill ha det!

Vem är jag?

Jag är 34 år, gift och har 3 barn. Jag bloggar om mitt liv och då det i stort sett består av familjeliv och min träning är det vad bloggen handlar om.

Jag är lic. Personlig Tränare, spinning- och coreinstruktör och älskar löpning. Bland det roligaste jag vet är att hjälpa människor att antingen komma igång med träning och ett hälsosammare liv eller att hjälpa dem bli ännu bättre. Om du undrar något är det bara att fråga; antingen i kommentarsfältet eller genom ett mail till jessica@jatraning.se.

Hoppas du gillar bloggen! Om du gillar den, varför inte prenumerara via bloglovin.com, då kanske fler hittar hit!

Följ mig på instagram

@hejamamma

Kommande utmaningar:

Mitt 4:e Stockholm Marathon1 juni, 2013
Då kör vi!
Stockholm Ultra Marathon4 augusti, 2013
Bislett 24-timmars ultramarathon1 december, 2013
Den stora dagen är här.

Skriv in din epostadress för att prenumerera på den här bloggen och därmed få information om nya inlägg via epost.

Gör sällskap med 6 andra följare

bloglovin
Blogg Topplista
Hälsa bloggar
Bloggar av mammor och gravida