Livspussel eller carpe diem?

För ett tag sedan läste jag en intervju med Katti Hoflin (programledare för Bullen om du kommer ihåg det programmet). Hon berättade att hon inte gillade att man resonerade om livet som livspussel som man ska få ihop. Hon ville istället att man skulle se livet som mer dynamiskt. Jag har funderat på det där, tolkat det vidare och kommit fram till att hon till stor del har rätt. Om jag ser på livet som ett livspussel där man oftast talar om det i termer som att det är svårt att få ihop, man vill oftast få in fler bitar än vad som ryms, så blir inte livet så positivt. Det blir en kamp för att få livet att fungera, för att få bitarna att passa.

Om jag istället ser livet som något dynamiskt, föränderligt och utan det ständiga schemaläggandet blir det mer positivt. Jag menar att livet händer, embrace it och se dig själv som den som både styr och anpassar sig. Allt förändras och allt går inte att påverka.

Till syvende och sist handlar det såklart om min inställning. Till exempel; vilket tillstånd vill jag vara i när jag kommer till jobbet? Det vill säga;Hur vill jag känna mig? Vill jag gå till jobbet och må dåligt för att det inte är roligt/tillfredsställande osv eller kan jag försätta mig i det tillstånd jag vill ha. Man kanske inte har sitt drömjobb och heller inte har lusten/orken/möjligheten att skaffa sig det men man kan välja hur man ska känna på/inför jobbet.

Inte helt lätt att förändra och att eftersträva perfektion blir förmodligen ett omöjligt uppdrag men om man redan innan bestämt sig för att det inte går var är man då? Att förändra beteenden är svårt men inte omöjligt.

Ultramaken kan mycket om mental träning vilket givetvis har hjälp även mig för att jag var villig och öppen för att förändras. Jag är till exempel mycket bättre på att leva i nuet men har lång bit kvar.

If life brings you lemons, make some sort of fruity lemonade som Conan O’brien sa.