You are currently browsing the monthly archive for september 2011.
14-16 oktober går Underbara barn-mässan av stapeln på Älvsjömässan i Stockholm. Har man småbarn är det en riktigt bra mässa med massa prylar och kläder till barnen som man kanske inte vanligtvis ser i affärerna. Det finns även roliga aktiviteter för barnen.
Jag har en biljett jag lottar ut. Om du vill vinna den ska du maila en motivering varför du vill gå till jessica@jatraning.se senast tisdag 4 oktober.
Ja, det verkar som att man bara får liveinfo vid de orangea Check Points (CP). Då var det inte bara jag som inte fattat, hehe. Fyra av sex svenskar har passerat:
| 35 | 2011-09-30 20:10:07 | 120 | Andersson Mikael | Sweden | Male | + |
| 46 | 2011-09-30 20:27:47 | 361 | Elinder Frederik | Sweden | Male | + |
| 47 | 2011-09-30 20:27:50 | 172 | Bramstaang Mattias | Sweden | Male | + |
| 70 | 2011-09-30 20:48:42 | 105 | Falk Andreas | Sweden | Male | + |
Mikael har dragit förbi Fredrik som nu verkar springa med Mattias. Andreas ligger en bit bakom men vägen är fortfarande lång och de har nu tagit sig ungefär hälften (!) av sträckan. De har passerat Nemea, som för övrigt ett av mitt och Andreas favoritvin heter. Borttaget ur Systembolagets huvudsortiment men går att beställa (sidospår…). Jag har tolkat det som att Kjell-Ove tyvärr har brutit då han aldrig passerade CP 22 och Spartathlons cutoffs är ganska hårda. Hoppas han mår bra. Förutom de flesta av svenskarna är Eiolf Eivindsen en favorit, trots att han är norsk ;). Han och hans fru är riktigt trevliga människor.
Andreas ligger som sagt en bit bakom men jag vet att han brukar gå som tåget (inte SL:s pendeltåg som ju går väldigt ojämnt och oregelbundet… Ja, inte regionaltågen i Sverige heller, de kan man ju heller inte lita på men japanska tåg är tydligen väldigt jämna och punktliga…?). Han tävlar alltid i en väldigt jämn fart och det troliga scenariot är att han klättrar ju längre tävlingen håller på. Från CP 22 till CP 35 har han klättrat från 81:a till 70:e plats – Bra jobbat!
Jag och Andreas har ju ett företag ihop: JA Träning där han är löparcoach och jag är Personlig Tränare. Givetvis hjälper vi varandra också. Ett par månader innan Spartathlon förändrade jag hans styrketräning från att jobba mot max till uthållig styrketräning. Man kan tro att en idrottsman som Andreas bara skulle jobba med uthållighetsstyrketräning men så är inte fallet. För att bli starkare måste man dels variera styrketräningen men också anpassa den utifrån tävlingssäsongen. Inför tävling kör man alltså mot uthållighet men dessförinnan jobbar man mot max vilket bygger mer muskler och tiden innan det jobbar man med maxstyrka. Låter kanske komplicerat men det ger ruskig effekt om man vet vad man gör, och det gör jag ;).
Vad härligt att det är så många som skickar positiv energi till Andreas och de andra! Fortsätt gärna kommentera!
Kram
Försöker följa tävlingen men får inte fram mycket info. Endast de 3 i täten dyker upp vid varje Check Point, gör jag nåt fel?! Borde man inte kunna se alla som passerat varje CP eller är det bara vid de orangefärgade-CP? Vid CP 22 kan jag se att 21 personer passerat varav ingen svensk än så länge. De är snart 8 timmar in i tävlingen. Täten är förbi CP 25… The road is looong…
Nu har Fredrik Elinder passerat CP 22. Heja! Heja!
Det är 6 svenskar som ställer upp i Spartathlon i år: Andreas, Fredrik Elinder, Mikael Andersson, Kjell-Ove Skoglund, Reima Hartikainen och Mattias Bramstång. Vi hejar självklart på Andreas, eller hur!
Rutten de ska springa ser ut så här:
Starten gick från Akropolis – ganska mäktigt! Just nu får jag inte fram hur det går för Andreas mer än att han har startat. Nu drar vi till lekparken sen kollar jag läget igen =).
Om du gillar min blogg: Gå gärna in på Bloglovin.com och börja prenumerera på den. Då hjälper du fler att hitta hit!
Kram
Andreas har idag ägnat dagen åt att förbereda morgondagens stora tävling. Igår var det registrering och idag var inlämnandet av drop-bags ett av det viktigaste på dagens agenda. Drop-bags är helt enkelt påsar som man som tävlande kan lämna in till arrangören som sedan körs ut till de olika vätskestationerna. Spartathlon är en tävling som går från Aten till Sparta vilket är 24,6 mil. Under denna sträcka finns bara 5 vätskestationer. Det är med andra ord väldigt viktigt att känna sig själv, hur man reagerar under ett sådant lopp för att sedan kunna planera in vad man vill ha tillgängligt och när man vill ha det. Det finns självklart något att äta och dricka på vätskestationerna från arrangörens sida men det är ju inte så säkert att det är vad du och din kropp vill ha och behöver.
Andreas, och många med honom, blir väldigt känslig i magen under sådana prestationer och skulle magen braka ihop blir det lätt en dealbreaker. Alltså behöver han kunna styra sitt mat och dryckintag så mycket som möjligt. Jag har också hjälpt honom den senaste tiden med hur han ska äta inför tävlingar, vi har förändrat en hel del och på det sättet har han också blivit mycket bättre i magen.
Nu laddar han med rätt sorts mat och går förhoppningsvis och lägger sig tidigt. Starten går klockan 6 (svensk tid) och under loppet kan vi följa honom HÄR . Andreas har startnummer 105. Självklart kommer världens bäste ultramake ta sig igenom loppet med bravur, eller hur! Heja! Heja! Heja!
Bäst!
Runners World ringde upp Andreas idag och gjorde en intervju med honom. Den kan du lyssna på HÄR!
I Grekland råder strejk på grund av krisen vilket gör att det mesta som är statligt inte fungerar till exempel tull (!), taxi, bussar… Mer info om Andreas förberedelser kommer senare.
En vecka efter förlossningen såg jag ut såhär:
Lite mjuk och degig 😉
Eftersom Lillan förlöstes med kejsarsnitt var jag extra försiktig med träningen i början men började direkt med knipövningar och andningsövningar för att försiktigt aktivera bäcken- och magmuskulatur. Därefter gick jag över på coreövningar, bl.a. planka på knä och mycket enkla bollövningar. Jag ville springa Stockholm Marathon den 28 maj 2011 och med ultramakens/löparcoachens hjälp lade vi upp ett löparschema som påbörjades i januari. Prio var såklart löpningen från och med januari men jag började också köra mina spinningpass och kunde börja styrketräna. Idag, ett år efter att Lillan gjorde entré i världen ser jag ut så här:
Sedan jag sparkade igång träningen på allvar i januari har jag haft en otrolig motivation och verkligen haft mina prioriteringar klara och tydliga. Jag är övertygad om att det är hur du prioriterar som är nyckeln. Alla har vi saker att ta hänsyn till i vårt liv; familj, jobb, sjukdom. Men lägger man upp träningen högt på prioriteringslistan kan ALLA träna, komma i form och skapa sig ett hälsosamt liv. Resten är bara ursäkter. Vill du det tillräckligt mycket, verkligen vill, då finns tiden och möjligheterna.
Efter Sörmland Ultramarathon nästa lördag ska jag börja bygga mer muskler. Då ska jag prioritera styrketräningen ett tag då den fått stryka på foten på grund av löpningen.
Ja, idag fyller min lilla bebis 1 år! Det känns så märkligt att hon redan funnits i ett helt år…
Ett par dagar innan förlossning
Förlossningsberättelsen publicerade jag i min gamla blogg och vill du läsa den kommer den här igen:
”Ibland går det fort – riktigt fort!
I tisdags (28 september 2010 ca 3 veckor innan beräknad förlossning) var vi på en vanlig kontroll hos barnmorskan. Hon kunde snart konstatera att babyn vänt sig och låg med rumpan nedåt. Redan gumman mot strömmen alltså… Barnmorskan bokade därför in oss för att åka och vända babyn på fredag, alltså igår. På onsdag (29 september) åkte jag och jobbade min vanliga halvdag, åkte hem, vilade. När ultramaken sedan kom hem åkte vi och storhandlade. Därefter lagade ultramaken middag som vi åt vid 5-tiden. Under middagen började jag känna hur det spände i magen, lite mer än vanligt. Sedan insåg jag att det spände ganska regelbundet. Typ 5 gånger på 20 minuter… Ok, sammandragningar har jag haft ganska länge så det är väl inget…eller? De gjorde ju inte ont.
Ultramaken skulle åka med Storeman till judoträningen och vi bestämde att han fick ta med sig Lilleman också men först ville jag bara ringa förlossningen. De tyckte att jag skulle komma in för nu gjorde det ganska ont i magen, ganska ofta…
Syrran kom förbi och hämtade barnen, jag hade ganska ont och tänkte att vi kommer väl hem lite senare ändå.
Vi ringde på dörren på förlossningen – jag hade en värk – vi fick komma in – nästa värk – vi började gå i korridoren – nästa värk – längre fram i korridoren – nästa värk – inne i förlossningsrummet – nästa värk… De kom med andra ord ganska tätt… Jag trodde fortfarande att vi snart skulle skickas hem…
Barnmorskan kom in, undersökte, såg lite fundersam ut, hämtade läkaren som också undersökte och tillsammans konstaterade de att jag var helt öppen, redo att förlösas typ nu! Eftersom jag inte ville föda babyn med rumpan först (dubbelvikt kändes som överkurs…) insisterade ultramaken, som känner mig mycket väl, på kejsarsnitt. Läkaren fick riktigt bråttom och 5 minuter senare låg jag på operationsbordet, utan att överdriva. Jag fick spinalbedövning som för övrigt är riktigt läskigt. Man känner att man har en kropp nedanför bröstet men man har ingen kontroll över den. Jag såg att de lyfte på mina ben och tvättade min mage men jag kände det inte… Sen lade de för ett skynke och det började kännas som att man låg på något som rörde sig väldigt mycket. 19.47 var Lillan ute! 3460g, 50 cm och alldeles, alldeles underbar.
Sådana här stunder känns det extra bra att ha en fenomenal storasyster och svåger som utan att tveka löser situationen för resten av familjen och vänner som är redo att hoppa in och hjälpa till. Ni är så himla fina människor! Stora kramar!”
Vi kommer vänta med att fira Lillan tills ultramaken är hemma från Grekland. Han vill ju vara med när hon öppnar paketen. Efter Cypern-resan ställer vi till med kalas för denna lilla skatt:
Det var ett par trötta ben som joggade bort till Sollentunavallen med Babyjoggern. 5×3 minutersintervaller var mitt öde idag med 3 minuters ståvila. Gårdagens spinning kändes av då min kropp är ganska trött just nu. Lillan sov så gott i vagnen medan jag sprang. 3 minuters ståvila kan tyckas lökigt för oerfarna löpare men det handlar helt enkelt om att verkligen komma ned i puls ordentligt mellan varje intervall. Alltså ståvila.
Ultramaken börjar nog närma sig Aten så här dags och har väl lite varmare väder att vänta än här i ett höstigt Stockholm. Jag har lovat blogga lite utförligare om hans äventyr där borta under tiden det pågår. Så snart jag får veta uppdateringar kommer det upp på bloggen. Ja, emellan skötseln av 3 barn förstås 😉
Heja mamma! 