You are currently browsing the monthly archive for januari 2013.
Jag tror att en stor anledning till att all motivation till ja allt försvann på grund av den hästkur med Kåvepenin jag nyligen avslutat. Vad sägs om 6 tabletter per dag? Nu börjar aptiten smyga sig tillbaka men sugen till det mesta är borta. Det är jag inte van vid.
Känner mig fortfarande lite trött och hängig men en smygande träningslust börjar dyka upp. Det hjälpte mycket att träna en kund häromdagen. Då är det svårt att inte vilja jobba stenhårt själv. Jag väntar dock någon dag till och tyvärr skjuter jag på det gemensamma långpasset med några av er en vecka. Hoppas ni vill hänga med nästa vecka!
Jag lyssnar nästan alltid på musik när jag springer. Det är Spotify som gäller vilket gör att jag släpar runt på min iPhone. Sportarmbandet skickade mig ett armband att ha min telefon i när jag tränar:
Jag har ganska smala armar vilket gör att armbanden har en tendens att lossna. Detta armband fäste dock bättre än de andra jag har. Ett annat plus är att man inte måste ta ur telefonen för att använda den. Det går att trycka på skärmen genom plasten.
Vill du vinna ett armband från Sportarmbandet?
-Dela detta inlägg på Facebook
-Ge mig din favoritlåt att lyssna på när du tränar
-Kommentera inlägget så jag vet att du är med och tävlar
Jag drar en vinnare efter söndag 10/2.
Det var skönt att komma hem till barnen. Vår sista dag i London blev en riktig vårdag med sol och nästan 10 plusgrader.
Nåt man verkligen ska satsa på är att åka lokalbuss istället för tunnelbana. Vi valde att ta bussen till Liverpool Street Station, när vi skulle till flygplatsen.
Det gjorde att vi bl a fick se St Pauls cathedral. Vilken otrolig byggnad. Jag är annars inte nån som uppskattar sightseeing på konventionellt vis och då jag nu var för sjuk för att springa med Ultramaken blev detta ett bra alternativ.
Ja, nu var det länge sedan det kom ett inlägg. Influensan höll mig i ett järngrepp och jag har mått så otroligt dåligt. Hoppas du slipper den!
Det var osäkert om jag och Ultramaken skulle komma iväg på vår inplanerade weekend till London men det gjorde vi i alla fall tillslut. Världens bästa mamma kom och tog hand om barnen så vi kunde åka hit,
Tyvärr gör ju sjukdom att jag inte kunde hänga med på de traditionella löparturerna varje morgon. Det är annars det bästa sättet att upptäcka stan på innan den har vaknat. Maken får springa själv istället.
Vi har shoppat en hel del:
Tyvärr hittade jag inte de löparskor jag tänkt köpa men det går ju att beställa på nätet. Säkert halva priset mot vad det kostar i Sverige. Imorgon drar vi hemåt igen. Skönt att komma hem till barnen.
Nu var det ett tag sedan jag skrev ett inlägg. Varför? Jo, i fredags klubbade influensan ned mig with a vengeance. Jag tror jag aldrig haft influensa tidigare och jag har garanterat aldrig varit så sjuk.
Jag som extremt sällan har feber har legat nu i fyra dagar med hög feber. Det ska tilläggas att min normala temp är 36. Jösses! Jag har varit så ynklig att jag helst hade haft mamma här…
Jag var i alla fall till läkaren imorse men det var inget bakteriellt. Bra och dåligt. Bra för då slipper jag penicillin, dåligt då penicillin hade gett snabb lindring hade det varit bakterier. Jag tror jag känner viss förbättring nu men vågar inte ropa hej.
Jag har i alla fall fint sällskap från Lill-mamma. Hon är så omhändertagande.
För några dagar sedan frågade jag om någon var intresserad av att hänga med på ett gemensamt långpass. Jag fick svar från några av er och jag hoppas ni, och kanske fler, fortfarande är intresserade?
Jag kollade min kalender och kom fram till att lördagen den 2 februari ser ut som ett ypperligt tillfälle. Jag springer gärna på förmiddagen.
The Plan
Jag springer mina långpass långsamt och tänker mig en fart på ca 6.30/km och att vi kör ihop i dryga 2 timmar. Helena hade en idé om att utgå från Spånga så why not?
Vem är på?
Att springa långt och få en trevlig resa kräver inte bara löpträning. Behovet av styrketräningen glöms ofta bort eller prioriteras bort till förmån för löpningen. Det skapar ”ostbågelöparen” – hen som inte orkar annat än att släpa fötterna framåt och följaktligen tillslut ser ut som en ostbåge. Det är också hen som dras med skador då och då på grund av den obalanserade kroppen. Det är knäet, höften, foten mm. Det beror sällan på tex bara ett dåligt knä. Man har säkerligen en kropp som inte jobbar som ett väloljat system och då kommer det börja krackelera förr eller senare.
Ett enkelt sätt att själv märka om man är för svag är att se över sin hållning när man springer. Tänk dig att du har ett snöre som är fäst på ditt huvud och drar dig rakt upp. Tänk dig att du har ett annat snöre som är fäst i höften och drar höften rakt fram. Kan du hålla upp din kropp så genom alla dina löppass? Då har du ett bra utgångsläge. Det betyder inte att du kan strunta i styrketräningen.
Hemmaträning med kroppen som belastning går alldeles utmärkt. Funktionella övningar som involverar stora delar av kroppen låter kroppen veta att den är ett system och ska fungera och arbeta som ett sådant. Då kan alla muskler hjälpa till att axla den belastning som löpningen innebär och du blir en starkare, skadefri löpare!
Skön spinning igår!
En kommentar jag ofta får när det gäller mitt upplägg på pulsspinningen är att deltagarna känner att de tar ut sig mer än de brukar, blir tröttare, samtidigt som de känner att de kan ge mer hela vägen. Bra!
Jag slänger aldrig bara ihop ett pass. Varje pass har en tydlig plan och ett syfte som också deltagarna får veta. Vi dammar heller aldrig på över 90% av maxpulsen direkt. Det kanske man touchar vid slutspurten men att snabbt komma upp i mjölksyra drar ned träningseffekten avsevärt. Det vill vi inte. Varje pass ska ge dig och mig just det vi vill med maximal effekt.
Imorgon hjälper jag en kollega och tar hans pulsspinning. Hoppas vi syns!
Hur gör man då om man är sugen på att springa långdistans?
Ja, jag kan väl börja med att säga att olika ”experter” skulle säkert ge olika råd. Men man ska träna det man vill bli bra på, där är vi nog överens.
Därmed inte sagt att man ska springa tre långpass i veckan. Då går kroppen sönder för en nybörjare och inte heller jag, som ändå springer en del, springer ens ett långpass i veckan året runt. Sen beror träningen på vilka ambitioner man har; vill du springa ett halvmarathon, marathon eller ett ultramarathon?
Om jag utgår från en nybörjare som kanske springer några km ett par gånger i veckan skulle jag börja lägga in ett långpass var tredje vecka. Vad är då ett långpass? Det beror på. Vad är länge för dig? Om du är van att springa 45 minuter skulle jag börja med att lägga på en halvtimme och dra ned farten. Ett långpass handlar för mig om att lära kroppen att hålla på länge; stärka muskler, ligament, ledband mm. Det handlar inte om fart. Det gör man på andra pass och man ska skilja på olika pass för att suga ut träningseffekten. Varje pass har sitt syfte. Ca 70% av maxpuls kör jag på mina långpass. Efter ett långpass ska du inte vara slut konditionsmässigt men som nybörjare kommer du säkert vara trött i kroppen.
Utöka passets längd försiktigt. Spring den där extra halvtimmen några gånger. Glöm inte att ta med vätska om du springer längre än en timme och energi om du springer ännu längre.
Gårdagen blev en härlig träningsdag. Direkt efter frukost drog jag iväg på en löptur. En timmes distanspass. Jag kör fortfarande enligt Maffetone så distanspassen, som vanligtvis är 75% av maxpuls, blir lika lugna som långpassen.
Det var skönt och jag hade lätt kunnat hålla på i en timme till.
Lite senare var det kick off på gymmet där jag jobbat och vi bjöds på en föreläsning om funktionell träning och ett träningspass av samma sort. Föreläsningen gav nog inte så mycket nytt men upprepning är alltid bra. Speciellt när det handlar om så viktiga saker. Passet var urbra! Men oj vad min rygg behöver bli rörligare.
Jag fick en fråga på bloggen om hur det kom sig att jag började springa långt och hur man blir en långdistanslöpare. Jag skulle kunna skriva väldigt mycket om båda frågorna men ska försöka hålla det kort och besvarar frågan om hur i ett eget inlägg;
Maken började med multisport och själv tyckte jag det verkade mycket jobbigt. Aldrig, tänkte jag. Sen sög tävlingsdjävulen tag i mig och jag var ju bara tvungen att testa. Fast i träsket. Maken började springa längre. Jobbigt, tänkte jag igen. Det kommer jag aldrig göra. Nyfikenheten tog över och jag tänkte att ett Marathon måste man ju testa i livet. Så 2005 sprang jag mitt första. Fast igen. Som jag skrev i ett tidigare inlägg är det så häftigt att stångas mot sig själv. Att vinna över mig varje gång. Jag är stark. Nu kommer jag springa mitt 4e Marathon i juni och även om jag vill fortsätta springa dessa 42 km så vill jag stångas mera, alltså Ultramarathon. Jag måste vara galen.
Heja mamma! 