You are currently browsing the tag archive for the ‘tävling’ tag.

Nu är det hög tid för tävling igen. Denna gång i samarbete med Natusan. Jag kommer tävla ut 3 produktkit där varje kit är värt 200kr.

Produktkitet innehåller alla produkter från serien First Touch, en vårdande och mild serie som passar barnen från tidig ålder.

20120821-132526.jpg
Jag har använt Natusans produkter på alla mina barn och gör det fortfarande. De är milda och sköna.

Om du vill tävla vill jag att du delar detta inlägg på Facebook samt kommenterar detta inlägg att du är med och tävlar tillsammans med mailadress. Vinnare meddelas här på bloggen!

Du har till och med söndag den 26 augusti på dig!

Annonser

Jag har nu funderat klart på vad för resultat jag vill kunna få, rent tränings och tävlingsmässigt, 2012. Det gäller ju att formulera specifika, mätbara och realistiska mål för att öka motivationen. Det är också viktigt att målen är en utmaning men ingen omöjlighet. Här kommer det, nu finns ingen återvändo :):

  • Stockholm Marathon under 4.45
  • Milen under 50 minuter
  • Sörmland Ultramarathon under 6 timmar

Utöver det ska jag innan 2012 är över klara av att göra 10 chins.

Du kommer inte se resultat varje dag men Stick to it!!

Ja, som du märker är det framförallt mål inom löpningen och där får Ultramaken en nyckelroll vad gäller att strukturera upp löpningen. Vi har redan börjat… På fredag är planen att springa hem från jobbet. Det är ca 18 km. Från city till Sollentuna. Hänger du med?

Jag visste ju att Sörmland Ultramarathon var 5 mil i terrängen. Jag visste att det var ganska kuperat och en del tekniska partier. Jag visste dock inte att det var såå tekniskt, såå kuperat. Ganska ofta tvingades jag av terrängen att gå när det var alltför mycket rötter, när det var så hala och branta berghällar att jag nästan fick gå på alla fyra och när det var riktigt, riktigt lerigt. Men det var också detta som gjorde det så roligt. Huvudet måste vara med, annars ramlar man garanterat.

Vi hade trevligt sällskap under hela resan. Först kom Tero och ville hålla oss sällskap ca en mil. Under tiden hade Bertil, ultraräven, hunnit ikapp oss och vi följdes åt en bit. Vid 25 km tappade vi Bertil en stund och hittade istället Krister som hängde med oss nästan hela tiden fram till målet.

Vid dryga 30 km började jag må lite illa och ville gå för att lugna magen. Jag ville dock inte gå för länge, man vill ju komma i mål. När det blev lite bättre började jag tuffa på igen. Efter vätskestationen vid 35 km tog jag fram iPoden med min energiboostar-spellista och den fungerade som smort. Jag lyckades chocka både ultramaken och Krister med min tempohöjning och det bästa var att när jag kom upp i ordentlig fart försvann all muskel- och ledvärk samtidigt som pulsen bara var kring 165. Då tappade vi Bertil men jag flög fram i skogen i ca 20 minuter fram till nästa knixiga parti.

Det utlovades cola vid vätskekontrollen som var vid 42 km. Jag tror jag tänkte på colan från ca 15 km. I magen fanns också en oro för att den kanske skulle vara slut – gud förbjude. Det gick så långt att jag utlovade medtävlande att starta ett upplopp om nu colan skulle vara slut. Förstår du hur icke-uppskattat det var när damen vid den vätskekontrollen hade mage att skämta om att colan var slut… Jag kände kalla kårar på min rygg. Den var dock inte slut och när den nådde mina läppar kan jag svära på att jag hörde änglar sjunga… Trots den tekniska, krävande banan lyckades jag persa på maran när vi passerade den markeringen med ca 15 minuter!

Med colan i magen tillkännagav jag att jag åter skulle koppla i iPoden. Krister blev lite blek och oroades över ännu en fartökning av märkbart slag. Jag lovade att så pass fort skulle jag inte orka springa en gång till. Jag ljög. Åter hittade jag en form av Runners high och all smärta var som bortblåst, pulsen sjönk till en behaglig nivå och ultramaken och Krister hängde som två remmar bakom mig – typ ;). 20 minuter senare var musiken slut och vi saktade ner till ett lugnare tempo.

När man sedan kommer nästan ned till målområdet får man dock inte springa rakt fram till målet. Nej, då ska man iväg på ett ruskigt kuperat motionsspår på 3 km. Jag hade dock bestämt mig för att sikta på 47km, anse att jag är i mål men ska bara… Ultramaken pressade på, jag fick inte gå mer än i branta uppförsbackar och trots den långa resan hade jag kraft kvar att trycka på in på upploppet.

6.30 känns som en tid att vara stolt och nöjd över. Mitt första ultramarathon på en hård men ack så vacker bana.

Somliga går med grisiga skor...

Det hade dock inte varit möjligt utan supersnälla kompisar i form av herr och fru PE. De tog bra hand om våra busungar hela dagen så att vi kunde spendera lite kvalitetstid ihop :).

Min fine ultramake är värd ett stort pris som en vecka efter Spartathlon, utan att knysta, gärna delade min första ultra med mig. Kanske var det anledningen till att mina ben var fräschare än hans efter loppet…

Tack alla som hejade på mig!! Nu drar jag till Cypern =)

…aptiten minskar när jag egentligen vill äta mer, det killar i magen, jobbiga tankar försöker bryta igenom. Jag försöker lugna och normalisera huvudet med filosofiska tankar. Jag återkommer alltid till min mentala prioriteringslista när jag är orolig, nervös, upprörd över något;

-Vad är det värsta som kan hända? Jag tvingas bryta

-Vad får det för konsekvenser? Jobbigt mentalt att acceptera att jag brutit MEN jag vet ju att om jag bryter är det inte för att jag inte försökt tillräckligt. Om jag tvingas bryta beror det på omständigheter utanför min kontroll.

Oavsett vad som händer vet jag att det viktigaste i mitt liv aldrig kan vara en tävling. Det som står högst upp på prioriteringslistan är alltid Familjen. De går före allt.

Jag är inte en väldigt spirituell människa men vissa saker tar jag med mig och låter cirkulera runt i mitt huvud. För många år sedan såg jag på Oprah som under en period hade Gary Zukav som gäst upprepade gånger. Han sa många kloka saker som fastnade i mitt huvud. Bland annat detta:

“Reality is what we take to be true.
What we take to be true is what we believe.
What we believe is based upon our perceptions.
What we perceive depends upon what we look for.
What we look for depends upon what we think.
What we think depends upon what we perceive.
What we perceive determines what we believe.
What we believe determines what we take to be true.
What we take to be true is our reality.”
Gary Zukav, Dancing Wu Li Masters: An Overview of the New Physics
 
Kloka ord.
 
Jag hade sådan ofantlig tur att det damp ned ett paket hos mig igår. Paketet innehöll ett par kompressionstights från Newline. Självskrivna imorgon! Om vädret är som idag (minus regnet) blir det kompressionsstrumpor, kompressionstights, underställströja, t-shirt (som jag kan dumpa när jag blir varmare) och lättviktsjacka (som jag kan hänga runt höften om det skulle bli sååå varmt). Buffen åker nog också med och kan läggas i fickan när det blir tillräckligt varmt.

Små, små, tighta tights

 
Tack alla ni som skickat lyckönskningar! Det värmer – verkligen!
 
Kramar 🙂

Ja, att alla inte tycker likadant är ju bra. Tänk vad tråkigt det skulle vara om vi alla tyckte likadant. Säkerligen skulle jorden stanna upp då. Eller ja, nu har jag ju inte forskat på just det men det känns så i alla fall. Oliktänkande är bra men man kan ju välja sina ord.

Jag trodde jag varit väldigt tydlig med att detta är min blogg, mina åsikter och jag hoppas ingen känner det som sin lagstadgade skydlighet att göra som jag skriver att jag gör. Mitt liv är mitt och ännu så länge är jag fri att äta och träna så som jag finner bäst, mest naturligt. Precis som du är fri att göra som du finner mest lämpligt. Min blogg skriver jag dels som dagbok men även som inspiration till andra. Där är man också fri att inspireras eller inte.

Så. Nu lämnar vi det.

Nu ska jag sätta mig och göra ett ”bland-band”. Ja, eller jag ska göra en spellista till iPoden som jag kan ha vid ett känsligt tillfälle under lördagens tävling. Det vill säga när jag är jättetrött/har ont eller när ultramaken börjar snacka och fråga för mycket när jag är för trött för att svara…;) Planen är att ultramaken får fota och blogga under tävlingen precis som under maran, om det inte går för fort förstås, hehe. Det var kul att se efteråt. Vad tror du? Kommer jag kick-ass på lördag?

Jag tror jag äter en ganska vanlig kost.  Jag går inte på någon galen diet. Framförallt för att jag inte tror på att utesluta och /eller späka sig. Går man på en diet av något slag där man tvingar kroppen att ta omvägar, inte göra vad som är naturligt för kroppen eller till och med svälter sig mixtrar man med ämnesomsättningen vilket skadar kroppen.

Det är ju egentligen självklart men alla tycks inte vara av den uppfattningen vilket är ok för mig. Om vi tar den senaste flugan; LCHF innebär ketos, då du tvingar kroppen att bränna fett då den inte har tillgång till kolhydrater. Det gör också att ämnesomsättningen sjunker med ca 30%. Känns inte naturligt. Och att man även under en inledande period börjar stinka aceton då aceton är en av de ketonkroppar som frigörs… neeeeeh – not som much! Känns inte naturligt. En annan tung anledning till varför jag ratar dieter är att jag är mamma a.k.a. förebild. Vad säger jag till mina barn om jag visar dem ett onaturligt sätt att äta och förhålla sig till mat? Vad lär det dem? Generellt sett: Om sättet jag äter på inte är att rekommendera för barn hur kan det då vara att rekommendera för mig? Samma med t.ex. Östersjöfisk: Rekommenderas inte för gravida –  jag sätter inte frivilligt i mig tungmetaller och skadliga ämnen, gravid eller inte.

Jag är dessutom övertygad om att vi alla kan dra ner på sockret. Jag håller det till lördagar vilket gör att jag inte alls har samma sötsug som när jag inte funderade i de banorna. På en lördag kanske jag äter motsvarande en kanelbulle och en handfull smågodis. Jag är övertygad om att kolhydrater bör finnas i kosten men man kan absolut tänka på när och hur mycket man äter precis som med annan mat. En knytnävsstor del av lunchen och middagen är kolhydrater på min tallrik. Då snackar vi ris/pasta/potatis och dylikt. Jag petar inte i hur mycket kolhydrater som grönsaker innehåller, that´s just weird. Grönsaker är bra.

En vecka inför tävling, i och med att jag kör ganska långa tävlingar, undviker jag socker. Detta gör jag för att om jag känner att jag håller på att stupa under tävlingen kan en sockerkick få igång mig om det intas i sluttampen. Man får dock vara försiktig med det då plötsligt intag av socker om man inte ätit det på länge inte bara ger en kick utan också kan vara tufft för magen.

Ett par dagar innan tävling ökar jag intaget av kolhydrater på tallriken men det innebär inte att hela portionen blir större. Bara andelen kolhydrater. Dagen innan tävling passar jag mig för att äta för fettrik, flottig mat då även det kan vara tufft för magen och ge sig tillkänna när man inte vill det – under tävlingen m.a.o. Jag äter i och för sig sällan fettrik, flottig mat.

Under tävling och under långpass har jag den senaste tiden använt Hammer nutritions Perpetuem. Så – sjukt – bra! Man klarar sig ett helt marathonlopp på bara det. Ultramaken kan gå, nästan uteslutande, på det i flera dygn. Det säger ganska mycket. Lite skum, mjölkig konsistens men det gör inget för all annan sportdryck kan slänga sig i väggen. Vi beställer det från vår hovleverantör.

Min äldste son frågade mig i somras varför vi alltid ska vara så ”nyttiga”. Han förstod inte riktigt varför man hos kompisar kan dricka cola till maten onsdag som lördag, fika varje dag, godis när som, stanna uppe hur länge som helst o.s.v. Varför kan inte vi göra det? Jag svarade honom med att fråga hur ofta han är sjuk jämfört med kompisar. Han funderade och insåg att han nästan aldrig är sjuk medan kompisarna är det då och då. Vi pratade om hur kroppen fungerar (anpassat för en läskigt smart 11-åring), vad socker och mycket fett får för konsekvenser för kroppen men också att man ibland kan äta ”onyttigt” då det kan vara bra för själen och vikten av sömn i en snabbt växande kropp. Jag frågade honom sen hur han, med det han nu vet, önskar att leva. Han insåg att det där ”nyttiga” inte var så illa ändå…

Jag tror det bästa man kan lära sina barn vad gäller maten är just att ha ett sunt förhållande till mat och att äta.

Som Maya Angelou sa: When you know better – you do better.

Ja, nu är det dags att bestämma sig för fighting-gear. Vad är det som ska gälla på lördag? Vad är det som ska hjälpa mig i mål?

Kanske är det någon ultralöpare som dröjt sig kvar efter mina inlägg om Andreas grekiska storverk ;). Även om jag är gift med en av Sveriges bästa ultralöpare blir jag glad för tips och råd. Det roliga är att eftersom jag varit en del av ultravärlden så länge utan att själv vara ultralöpare känns det nästan löjligt att vara pirrig och nervös över en 5-milstävling. Samtidigt är det ju stort för mig och en stor bedrift för mig NÄR jag klarar av det. Det är också bara ett år sedan jag fick barn och har dessutom fått 2 barn på kort tid.

OK, om vi börjar med det enkla:

Utrustningen

Ett självskrivet kort är såklart den bästa sport-BHn:

The Wonderbra 🙂

Ett annat säker kort är mina trotjänare:

Ett år på nacken men vaddå...?

Sen har jag 3 valmöjligheter vad gäller en mycket viktig del av The Outfit:

Go CoCo - Newline - Injinji

De sista är nog en storlek för stora så de går bort. Tanken är god men… Det lutar åt Newline då de sitter så skönt runt foten utöver kompressionseffekten och jag har ju som bekant skavsårsfötter. Självklart kommer jag kladda in fötterna med Sportslick.

Jag önskar jag hade beställt kompressionstightsen från Newline i hellånga istället för trekvarts och i storlek XS istället för S. Vill verkligen ha kompressionstights men i och med att de är trekvart beror det helt å hållet på vädret.

Mer om mina förberedelser kommer i veckan.

Som en skänk från ovan dök det upp en barnvakt. Igår ringde min vän fru PEs man och erbjöd att de kunde ta hand om våra trollungar när vi planerat att springa Sörmland Ultra Marathon (SUM). Yey!!! Och jikes! Ett par veckors förkylning i heeelt fel läge inför tävlingen gör att tiden nu är knapp. Ska jag fixa detta? Det måste jag. Nu går jag in i löpardimman och laddar med långpass. På söndag kör jag ett 3-timmarspass. Nån som vill hålla mig sällskap åtminstone en stund?

Tidigare idag var jag ute på ett 45 minuters distanspass. Det kändes bra, jag kom in i ett skönt flow och då kommer nåt som stör… Helloween har letat sig in i min musik.. Sorry Rock n Rollas men Helloween är verkligen inte bra. Urusel sångare. Tvingades stanna och byta. Tänk om det dyker upp mer?! Fick ordna upp det hela och resten av passet flöt på riktigt bra. Kände dock av genrepet av mitt nya corepass. Ojojoj, det blir nåt i hästväg.

Ja, nog är jag sugen.

Pratade precis lite snabbt med Ultramaken som satt på avslutningsbanketten av BAMM 2011. Han och hans lagkamrat hade en tuff resa och tvingades tillslut bryta idag under den andra och sista etappen. BAMM är en lagtävling och man är aldrig starkare än den svagaste länken. En sådan tävling där man orienterar i fjällen med allt vad det innebär kräver sin kvinna/man. Det är nog det som lockar mig; fjällmiljö, krävande terräng och teamwork. Förhoppningsvis får jag med mig Ultramaken nästa år. Jag kommer nog förlita mig på hans orienteringskunskaper; han är ganska grym på det. Förhoppningsvis slipper han bära dubbel packning delar av tävlingen nästa gång men man vet aldrig. Kanke är det jag som får bära hans? Det är teamet som ska i mål, det spelar ingen roll hur stark den ena är om den andra råkar ha en dålig dag.

BAMM 2004 (tror jag)Bilderna är Ultramakens från förra gången han körde

Det är bra att ha Ultramaken. På många sätt förstås men också när jag får lite vilda idéer om tävlingar jag själv vill testa. Oftast har han redan kört den tävlingen för länge sen och vet vad som krävs, om jag har det som krävs och om inte så vet han hur jag ska ta mig dit. Ännu bättre är att han oftast är villig att köra tävlingen med mig och då kan jag känna mig trygg. Jaa…hmmm…BAMM 2012. Det låter, det. Kanske det som man ska satsa på nästa år… Rimmar väl med maran och annat kul man kan tänkas hitta på… 50km-klassen kan man väl börja med?

Ultramaken, är du på?

Igår kväll var det dags för mitt första mil-lopp. Jag har tävlat en del i multisport och löpning men faktiskt aldrig sprungit ett mil-lopp. Det närmaste jag kommit är ett terränglopp uppe hos mamma och pappa på 11.5 km. Annars har det varit maran som hägrat. Inte heller denna gång har jag siktat på så kort distans men tänkte att det skulle vara roligt med just Midnattsloppet då alla pratat om den härliga stämningen som råder under loppet och det speciella med att springa sent på kvällen. Tack Loppi.se för startplatsen.

Innan loppet mötte jag upp Lina, Terese och Lovisa i VIP-tältet där vi minglade en stund och de som ville fick snacks, mackor, sallader och olika drycker.

VIP-tältet

Snabba brudar!

 

Musse Hasselvall

Jag laddade såklart med Hammers Perpetuem. Visst, det smakar gammal vattenpöl men är en helt otrolig produkt. Jag vill inte kalla det sportdryck då det inte är en sån där sockerbomb som andra sportdrycker. Den ger stabil, varaktig energi utan att man känner sig varken speedad eller däst. Testa om du tränar hårt och tävlar hårdare! Du kommer bli förvånad. Jag beställer min hos Ultrazebban.

Jag var lite lagom nervös inför loppet. Jag visste att jag inte skulle pressa mig till 100% p.g.a. den begynnande förkylningen men jag såg fram emot en rolig upplevelse. I starten var det ganska gott om plats men ju längre in i loppet desto trängre blev det. Tur att jag inte var där för att göra någon supertid… Loppet var roligt och omväxlande. Riktigt speciellt att springa i mörker… Min sluttid blev 1.00.58 och det är jag faktiskt nöjd med. Jag hade, innan förkylningen, hoppats på en tid under timmen och kom ändå in på en timme. Detta trots förkylning (hmm, borde jag ens startat…) och trots avsaknad av tempoträning. Heja mig! Såg tyvärr inga hälsningar från Nike Friend Booster under loppet men jag vet att några hejat på mig och det tackar jag så mycket för. Så gulligt av er!

I veckan blir det jobb med PT-kunder och jobb- och dagisstart för Ultramaken och Lilleman.

Kram

Heja mamma!

Bloggen om hur jag ser till att leva mitt liv som jag vill ha det!

Vem är jag?

Jag är 34 år, gift och har 3 barn. Jag bloggar om mitt liv och då det i stort sett består av familjeliv och min träning är det vad bloggen handlar om.

Jag är lic. Personlig Tränare, spinning- och coreinstruktör och älskar löpning. Bland det roligaste jag vet är att hjälpa människor att antingen komma igång med träning och ett hälsosammare liv eller att hjälpa dem bli ännu bättre. Om du undrar något är det bara att fråga; antingen i kommentarsfältet eller genom ett mail till jessica@jatraning.se.

Hoppas du gillar bloggen! Om du gillar den, varför inte prenumerara via bloglovin.com, då kanske fler hittar hit!

Följ mig på instagram

@hejamamma

Kommande utmaningar:

Mitt 4:e Stockholm Marathon1 juni, 2013
Då kör vi!
Stockholm Ultra Marathon4 augusti, 2013
Bislett 24-timmars ultramarathon1 december, 2013
Den stora dagen är här.

Skriv in din epostadress för att prenumerera på den här bloggen och därmed få information om nya inlägg via epost.

Gör sällskap med 6 andra följare

bloglovin
Blogg Topplista
Hälsa bloggar
Bloggar av mammor och gravida